Intressant att läsa…                   (3 okt 2019)

Till min dagliga glädje finns det kloka personer som förgyller min tillvaro genom att (som jag tycker) skriver intressanta texter med ett innehåll jag finner mycket stimulerande.
Du får att par länkar här som visar vad jag menar med de raderna:

 

Fram med årorna, Shekarabi! skriver Stefan Hedlund

"Om civilminister Ardalan Shekarabi må man tycka vad man vill. Det finns säkert många som känner betydande frustration över att han med sitt förflutna som illegal invandrare, och sitt fusk med pengar från SSU, faktiskt har lyckats bli statsråd i Sveriges regering. Ingen kan dock neka till att han har ett mycket känsligt väderkorn. Hans utspel härförleden på sociala medier, om behovet av en skärpt migrationspolitik, kan svårligen ses som annat än första steget på en väg mot att själv ta över makten.
Tyvärr finns mycket som pekar på att det kan lyckas."

Public service bagatelliserar hat och hot mot våra gamla - skriver Bitte Assarmo

"Synen på de äldre samhällsbyggarna är något som jag ständigt återkommer till. Och det finns tyvärr ingen anledning att tro att jag ska kunna sluta skriva om den inom någon överskådlig framtid, för numera kommer nästan dagligen bevis för hur styvmoderligt det officiella Sverige ser på dem som byggde upp välfärden."

Klart som korvspad - skriver Patrik Engellau

"Jag gillar den filosofiska principen ”Ockhams rakkniv”. Den har fått sitt namn efter den engelske 1200-talsfilosofen och franciskanermunken William Ockham. Principen innebär att man inte ska krångla till saker i onödan utan förklara allt så enkelt det går. 
Ingen ska påstå att tillvaron i Sverige för ett halvsekel sedan var bekymmerslös. De som var med kan tänka på hur det kändes att gå till tandläkaren. Men när man tänker på den tiden och jämför med våra dagar så är det en sak som framstår särskilt tydligt när man låtit munkens rakkniv göra sitt jobb, nämligen att nästan alla medborgare på den tiden var skötsamma, ambitiösa människor med medelklassvärderingar."

Att tillhöra en utdöende folkspillra – en trettiotalists syn på dagens Sverige
skriver Lennart Bengtsson

"De svenskar som är födda på 40-, 50- eller senare tiotal tillskrivs ofta vissa egenskaper eller intressen. 40-talisterna till exempel, som knappast minns andra världskriget, var de första som växte upp i en välfärdsstat, är en väl definierad grupp. De var ställföreträdande aktivister som ville ändra på världen inte för sin egen skull utan för andras. De såg märkligt nog USA som ett större problem än Sovjet och det kommunistiska Kina.
En del av oss 30-talister var bland de sista som läste tyska som första språk och vet varför det heter medvurst, durkslag och fogsvans – obegripliga ord för de flesta av dagens svenskar.
Skolan var ett mönster av ordning och inlärning. Ve den som inte höll reda på de tyska prepositionerna."



I alla fall tänkvärt…

Ännu en gång ser jag Greta Thunberg med uppfordrande min på en stor dagstidnings förstasida. ”Lyssna inte på mig, lyssna på forskarna”, ska hon ha sagt när hon nyligen adresserade amerikanska kongressen. Hur hon nu hamnade där.

Jag tillhör dem som vet en del om både vetenskap och politik. Och min fråga är - vilken forskare ska vi lyssna på? Jag jobbade ju med forskare under ca 15 år (och tillhörde deras skara åtminstone de sista fem åren) och det är faktiskt inte (!) en typ av människor jag skulle vilja lyfta upp som någon sorts härskande klass som ska bestämma över alla andra.

En del forskare är kloka, ja, många är sympatiska, absolut, men som regel smala i sitt kunnande och ofta fokuserade på att skaffa ekonomiska medel till sin forskning. Utslagningen är rent darwinistisk, den som inte skrapar ihop anslag får avsluta sin karriär. Det innebär kanske inte att man ljuger eller friserar sina resultat, men man kan lyfta fram det som behagar uppdragsgivaren och tona ned det som uppdragsgivaren skulle ogilla.

Sen har jag aldrig lagt märke till att just forskare skulle vara särskilt duktiga på politik. En forskare kan till exempel inte svara på vad som är ett optimalt skattetryck, ja en nationalekonom skulle möjligen ha en välgrundad åsikt. Men frågan inställer sig – optimalt för vad?

”För att rädda klimatet” säger någon då. Ja alltså, om det handlar om att minimera utsläppen av koldioxid inom Sveriges gränser så höjer man förstås koldioxidskatten till en miljon kronor per utsläppt kilo koldioxid. Det skulle stoppa (den lagliga) oljeimporten, frysa Sverige till is och troligen få en stor del av befolkningen att flytta, detta utan att världens klimat skulle påverkas. Men det är inte en typ av beslut som varken aktivister eller nationalekonomer bör fatta åt oss, det ska underkastas debatt och en demokratisk process. Förstås.

Forskarna är inte särskilt eniga om hur sambandet mellan koldioxid och temperatur ska hanteras rent politiskt, det finns många åsikter där. En aktuell nobelprisvinnare (eller vinnare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne) William D. Nordhaus tonar ned de ekonomiska kostnaderna för global uppvärmning. Han är just nationalekonom, för övrigt.

Är det den forskaren vi ska lyssna till? Fast vi vet ju att en nobelpristagare bara duger om han eller hon levererar ”rätt” budskap. Fast till och med då, vad ÄR rätt budskap i en politisk kontext?

Inom några veckor ska Sveriges riksdag besluta om en budget för 2020. Kan inte ”forskarna” tala om vilken budget som är bäst, eller lägga en egen budget?

Nej, det kan de inte. Det är inte deras kompetensområde och vi hamnar ändå garanterat i problematiken exakt vilken forskare det är som gäller. Därför har vi representativ demokrati, med alla dess fel och brister. Forskare kan konsulteras, vilket också sker, men ska inte tillåtas trumfa den demokratiska processen. Förstås.

(Det räckte ju förresten med att ställa en enda praktisk-politisk fråga till Gretas entourage så blev det kortslutning. "Hur ställer ni er till kärnkraft?" Efter viss betänketid blev svaret ”vi har ändå inte tid” - ett uppenbart kasst svar med tanke på att de stora temperaturökningarna enligt IPCC förväntas om flera decennier. Och hallå där borta, ni kan lägga ner det där med snabbjärnväg till 2040, ”vi har ändå inte tid” …)

Tomas Brandberg