Funderingar från en fåtölj…

Stackars Vingåker…                  (5 juni 2019)

Fel fel - det kan inte vara synd om en kommun. Men rubrikens ord fanns där (av något jag läste) i alla fall i mina tankar lika snabbt och självklart som Greta skulle dyka upp i sinnet hos en journalist på DN då ordet miljö passerade…

Kan inte komma på orsaken till varför jag plötsligt kan känna en viss "tycka synd om känsla" för de många i kommunen som lägger ner så mycket strävsam tid för att försöka göra kommunens medborgares liv allt mer behagligt.
Försöker få till någon slags koppling till att jag (ett litet tag i morse) tyckte en aning synd om mig själv eftersom denna tisdag var den första av sommarens alla tisdagar då det inte är något bowlingspel.

Nä, det gick inte att pussla samman - så jag hoppar därför direkt på anledningen till mina "synd om tankar" som uppkom när jag läste vad vännen Åke mejlar mig.

Naturvårdsverket har kommit ut med sin rapport över Sveriges Fritidskommun 2019. 

I Förordet kan man läsa att :
"Det händer mycket inom friluftslivet och nu märks det tydligt i kommunernas arbete. 
Kommunerna har en nyckelroll i att utveckla friluftslivet och många kommuner arbetar aktivt med friluftslivet till nytta och nöje för befolkningens välbefinnande. Detta arbete vill vi stimulera. Därför genomför vi undersökningen av kommunernas friluftslivsarbete  och delar ut priset till Sveriges friluftskommun."
 

Olofström tog hem priset 2019.

Vingåker lyckades få 6,5 poäng av 32 möjliga och blev sämst i klassen i länet.
Platssiffran 217 av 290 kommuner måste väl anses som (snällt skrivet) halvdåligt.
En försämring på -32% mot snittet för åren 2016-2018 är anmärkningsvärd och borde kunna förklaras av någon ansvarig inom kommunen.
Nog borde Vingåker kunna bättre?
Åke

Om du saknar Flen i listan så beror det på att de inte finns med i redovisningen - av något skäl jag inte orkar ta reda på…


Om du vill få reda på varför Vingåker hamnade så långt ner i redovisningen blir mitt förslag det att du klickar på länkningen och tar reda på det själv. Skulle jag redovisa det här är jag starkt benägen att tro att texten skulle bli ohanterligt lång.
Dessutom är jag själv, just nu, betydligt mer intresserad av mina "tycka-synd-om-funderingar" än kommunens arbete i ämnet - friluftsliv…
(Jag gjorde dock ett kort besök på kommunens hemsida och började läsa ett sammanträdesprotokoll från Kultur- och Fritidsnämndens möten men föll ganska snart i ett sinnesläge som påminner om ordet dvala)

Det är ju inte helt ovanligt att vår kommun finns på den nedre halvan i resultatlistor. Enstaka gånger på bra placeringar - men (tänker jag där) är det då inte mest i undersökningar/redovisningar som inte direkt är så betydelsefulla för ett bra liv i Vingåker.
Vilket jag menar också gäller det motsatta - "Vem f i Vingåker bryr sig det minsta om kommunens halvdåliga placering i en lista över Sveriges friluftskommuner?"

Inte jag i alla fall - och när jag kom till den slutsatsen försvann plötsligt det mesta av mina tycka-synd-om-funderingar.
Men lite finns kvar - som hamnade i tanken att jag tycker att de inom kommunen som har (det ibland) omöjliga ansvaret att åstadkomma underverk av just ingenting - hamnar i blåsten - oförtjänt…

Å andra sidan håller jag med Åke när han skriver:
En försämring på -32% mot snittet för åren 2016-2018 är anmärkningsvärd och borde kunna förklaras av någon ansvarig inom kommunen.


Public Service…                                        (4 juni 2019)

Benämningen Public Service kanske kan användas för annat än en beskrivning av våra - av skattemedel drivna - statliga eterkanalerna SR, SvT och UR - i så fall får jag ta upp den saken vid ett annat tillfälle.
Den här gången vill jag gärna formulera några ord om just  de tre ovan nämnda.
Patrik Engellau skriver nämligen en text som sprider viss glädjevärme i magområdet.

Att titta på "svensk tv" verkar vara en vida spridd mental åkomma i vårt land. Som jag själv lyckligtvis inte har drabbats av. Men, eftersom jag är en godhjärtad person, kan jag emellanåt känna visst deltagande med alla dessa människor.
Jodå, jag raljerar - och då med en liten känsla av elak njutning i kroppen…

Åter till verkligheten.
Om du läser vad Engellau skriver så får du veta vad han anser om att allt fler anser att de tre ovan nämna bolagen bör läggas ner.
Engellau börjar så här:
Det var ett uppmuntrande tecken i tiden att moderaterna i Stockholms län nyligen föreslog att lägga ned de statliga eterkanalerna SR, SvT och UR. Som Maria Ludvigsson påpekade i en ledare i Svenska Dagbladet den 20 maj kan vi med lite tur få igång en seriös diskussion om ”vad public service bör vara, vad public service är samt om public service som institution ens är önskvärt”.

Jag raljerar gärna lite till: Jag kan inte tänka mig att (i Vingåker) någon annan än jag och Madame ägnar en tanke åt den saken. Möjligen att någon - någon enstaka gång mumlar fram ett stilla - "Mest bara skitprogram".

Patrik Engellaus text slutar så här:
Jag vet inte om det skulle gå att rycka upp svenska statsmedia till värdighet av public service. Jag fruktar att det är omöjligt.
(min fetmarkering)
I så fall anbefaller jag nedläggning.

Starkt bifall till det förslaget från Marknadsvägen 5 i Vingåker…

Du - glöm inte att läsa kommentarerna till PEs text.

Tänkt, mumlar jag till mig själv, tänk om folk stängde ner sin tv en stund och i stället ägnade en tacksamhetens tanke över att det finns Alternativa media som med sitt innehåll kompletterar vetandet hos de kloka personer som tar del av deras innehåll.
Som när DGS - Det Goda Samhället - på egen hand tar fram information som vare sig staten eller dess bihang (SR, SvT, och UR) har minsta lust att förse dig med.

Ny rapport:
Invandring och brottslighet – ett trettioårsperspektiv

Stiftelsen Det Goda Samhället har uppdaterat Brottsförebyggande rådets (Brå) rapporter från 1996 och 2005 om invandrares brottslighet.

Rapportens författare Patrik Engellau menar att flera intressanta slutsatser kan dras av materialet i studien. Tre av de viktigaste är följande:
- För första gången begås numera fler brott – räknat i absoluta tal – av personer med utländsk bakgrund än av personer med svenskt ursprung.
- Den mest brottsbelastade befolkningsmässiga undergruppen är in­rikes födda av två utrikes födda föräldrar. Denna grupps belastning ligger högre än de utlandsföddas och ökar över tid.
- En tidigare inte särskilt uppmärksammad grupp är de ej folkbok­förda, exempelvis medlemmar av utländska stöldligor, så kallade papperslösa, EU-migranter och turister. Denna grupp har under de senaste årtiondena kraftigt ökat sin andel av det totala antalet be­gångna brott från tre procent till 13 procent.

Läs den nya rapporten här


Framtiden?                                                               (3 juni 2019)

Får väl duga - om jag anser mig ha bråttom…

Kom jag att tänka lite på när jag såg bilden på färjan som Stena Line antyder att den ser ut för deras del. Min spontana reaktion inför bilden var åt hållet "Nej fy f-n" vilket jag så småningom ändrade till - det beror väl på det.
För, som så mycket annat i mitt liv, det beror väl på varför jag vill åka färja.

Ångbåt - när jag vill njuta av livet…

Numera är det högst sällan jag har bråttom - men betydligt oftare vill…


I väggen?                                             (2 juni 2019)

Kan jag ha blivit så modern att jag - som så många andra - gått in i väggen? Som det brukar formuleras när man känner att "man inte orkar längre". Utbränd…
Nja, tänker jag efter en lugn stund i favoritfåtöljen och tror mig konstatera att jag nog mer är uttråkad av att sitta här och inbilla mig att jag kan påverka någon i Vingåker genom att peka på länkar till andra bloggar där kloka personer  - som jag starkt anser - skriver kloka, intressanta och viktiga saker som ni i Vingåker borde läsa.

Men det gör ni ju inte - tycker jag mig förstå - av att ingen har visat minsta lust att kommentera vad jag/vi skriver här eller ge minsta tecken på att ni "tycker något" - vare sig negativt eller positivt om det som skrivs på de länkar jag hänvisar till.
Intresset för rikspolitiken verkar vara lika hög som att försöka påverka "niorna" i Slottskolan att dansa till Beethovens femma på sin klassfest.
Vingåker är inte bara småaktigt (se nedan) utan i ännu högre grad - sömnigt.
Mentalt då - händer det att jag anser…

Fast jag grunnar ibland på hur jag ska tolka att det i alla fall finns några kvinnliga pensionärer - som vet att jag skriver den här bloggen - vill att jag "ska ta upp" och fördöma viktiga saker som att de halvstora ungdomarna cyklar i Tennisparken - och då cyklar så oförsiktigt att de inte längre vågar gå igenom parken. "Får de verkligen göra så?" fnyser de irriterat.
Och fnyser ännu mer irriterat när jag ställer motfrågor "Vad tycker du själv, och om du anser att de inte ska få göra det - vad tänker du göra åt det då?"

Så, plötsligt känner jag lite mer glöd i fingrarna och kommer därför med en länk till en bloggare som heter Karl-Olof Arnstberg var text börjar så här:

"I dag är nog samtliga politiker i Sveriges riksdag överens om att demokrati inte bara och inte främst betyder det som det betyder, det vill säga folkstyre, utan kriteriet på en demokrati är att den – med referens till FN och det ursprungliga dokumentet från 1948 – respekterar och bejakar medborgarnas mänskliga rättigheter.

Därmed inträffar något som inte alla har förstått. Medan demokrati är ett betsel som folket vill sätta på sina ledare, krav från folket mot ledarna, så är mänskliga rättigheter ett krav som går åt andra hållet. Det är inte folket utan politikerna, med biträde av diverse experter, som har hittat på att exempelvis asyl är en mänsklig rättighet och att folket ska inte bara acceptera detta utan dessutom stå för de kostnader som är förenade därmed, också när de asylsökande har färdats över halva jordklotet för att söka asyl i just Sverige.

Ett annat exempel. Svenska politiker begär att medborgarna över hela landet ska stå ut med att dela vardag med tiggare från helt andra länder. Varför? Därför att politikerna anser att de som bor i Europa ska ha rätt att röra sig fritt i världsdelen. Har svenska folket fått ta ställning till detta? Nej. Är det troligt att medborgarna vill ha ett Sverige översvämmat av tiggare från andra länder? Knappast.

Det blir ju inte bättre av att politikerna också bestämt att svenska skattebetalare ska betala för viss basservice till dessa tiggare, därför att som människa har man vissa rättigheter."

Aha - nu förstår jag varför jag dricker ett glas vin varje sen kväll…

Jag vet ju inte hur du känner när du läser dessa rader - eller efter om/att du har läst hela inlägget - men två saker pockar hos mig på uppmärksamhet - uppgivenhet och ilska.


PS - ibland kan jag vara glad över att Vingåker inte finns med i en lista


Det småaktiga Vingåker…            (29 maj 2019)

…betyder (nog) inte alls vad du först kan tro - vilket du förmodligen bättre förstår när du läser vad jag nu skriver. Vill jag tro i alla fall…
Nåväl jag kom just att tänka på den lilla staden Llangollen i Wales som jag och Madame alldeles snart kommer att passera på vår väg till upplevelser i Snodownia National Park…

För egen del har jag besökt Llangollen ett otal gånger - inte minst då för att få uppleva:

Eisteddfod Gerddorol Ryngwladol  - en årligen återkommande internationell körfestival, som arrangerades första gången 1946. Den pågår under en dryg vecka i juli varje år, och körer från många länder uppträder och tävlar i olika klasser. Tidigare hette festivalen Eisteddfod Gydwladol Gerddorol, vilket är att märka. Både 'cydwladol' och 'rwyngwladol' kan översättas med 'internationell', men har lite olika bibetydelse: 'Cydwladol' betyder 'för alla länder', medan 'rwyngwladol' snarare betyder 'mellan länderna'.

För inkvartering av de gästande körerna engageras även befolkningen i närliggande orter men även längre bort än t ex Wrexham. Utländska körer som fått förmånen att bli antagna, har fritt uppehälle från det de anländer till London.

Nå, körfestival kanske inte - så där direkt - lockar så många i Vingåker - men - om du klickar på den grönfärgade länken här ovan och sedan när du kommer till festivalens hemsida klickar på filmklippet med de tre unga damerna på så får du ta del av ett innehåll som - betydligt - skiljer sig från ett "Pridetåg" eller en Vingåkersmarknad - här på hemmaplan…

Du - Langollen har 4500 invånare - och bland dessa tydligen - kommunanställda som har intressen som går långt långt utanför den egna kommunen.
Långt bortom Rejmyre om jag nu ska ta till en liknelse från vår egen kommun.

Och jag skulle gärna ha en pratstund med kommunens upplevelsechef och få veta varför (han/vi) i Vingåker är så ängsligt småaktiga i vårt tänkande.

OCH - kan du tänka dig att vi i Vingåker skulle kunna åstadkomma en liknande hemsida för att locka långväga besökare till ett egenproducerat program?
Nej, svarar jag mig själv, och lägger till "det beror ju för fan på att där inte finns någonting att marknadsföra". 

Vilket du kan se att det finns i Llangollen i år - som du bl a kan se att bildspelet överst på deras hemsida visar och allt övrigt du kan klicka dig in till..
Eller hur - upplevelsechefen…

Till Llangollen (214 mil bort med bilen) åker jag gärna tillbaka - men Tennisparken (en promenad på 1200 meter) och vad som erbjuds där - förmår inte att få mig till att öppna ytterdörren…


Sommaruppehåll…                        (28 maj 2019)

…tillhör inte mina favoritord känner jag lite surmagad efter att dagens bowling var vårens sista och startar inte igen förrän den 20 augusti. Och ännu mer irriterad blir jag till sinnet när jag kommer på att tidningen Fokus inte kommer att finnas i min brevlåda på hela sommaren. Två viktiga saker i mina sedvanliga veckor…

Jodå, sommaren har sina ljusa dagar också. Som t ex att vår regering tar långt sommarlov. Och kanske ska jag (vi?) gratulera oss själva för att vi då sannolikt slipper ta del av politik på sandlådenivå under ett par månader.

Men innan jag och Madame drar till Wales om en vecka så tänkte jag försöka påverka er ädla besökare att läsa vad Karl-Olov Arnstberg skriver i lång text som (som jag tycker) innehåller viktiga tankar-funderingar-åsikter om bland annat (ämnen som du och jag älskar) skolan och demokrati.

Jag lärde mig en del nya saker från Arnstbergs text.
Kanske du också…


Lunchdags…                                  (27 maj 2019)

Jag har den - anar jag - lite udda egenskapen att jag vill äta min lunch i tystnad och i sakta tempo. Jag ogillar starkt att behöva slänga i mig maten - eller bli störd av oviktigt pladder medans jag njuter av måltiden. Eller ännu värre - behöva lyssna på musik.

Och, eftersom jag numera inte äter "lunch på jobbet" ser jag förstås till att få det som jag själv vill ha det vid mina luncher….
Klart du har rätt - jag är emellanåt en besvärlig jävel.

Men det bjuder jag på och förresten så drabbar det ingen utomstående vid mina hemmaluncher.

Då har vi rett ut det - och jag kan övergå till att berätta att vid dagens spartanska lunch (köttfärspaj) hamnade givetvis mina funderingar i gårdagens EU-val. Och inte minst då i mitt konstaterande att när jag bläddrar mig fram genom Sveriges kommuners valresultat kan konstatera att SD har ökat i samtliga kommuner.
Även i landets allra som mest röda kommuner i Norrbotten. Och även där med överraskande många nya väljarröster.

Kan måhända bli spännande vid nästa riksdagsval, tänkte jag innan tankarna gick vidare till att minnas att miljöfrågorna sägs ha hamnat högst upp som det viktigaste hos väljarna. Vilket fick det märkliga med sig att Miljöpartiet ser ut att förlora två av sina EU-platser.
Ingenting jag personligen gråter över, tänkte jag, och blev varse om den fundering som passerade sinnet när jag tog bilen ner till Ica för att inhandla nödvändiga varor.

Funderingen då var att jag har alltid varit glad och nöjd över att kommunen så fint sköter om våra kommunala gräsmattor och att tankarna for vidare till alla dem som sitter där med sin klimatångest.
Kommunens gräsmattor klipps med gräsklippare som drivs av - bensin - vill jag tro när jag skriver detta. Nå, i alla fall inte av elmotorer vill jag minnas…

Vad jag kom att fundera över är "Hur tänker alla dessa människor som säger sig värna så starkt om miljön - om jag antyder att vi kan inte använda sådana gräsklippare ´för den nära miljöns skull` utan i stället låta gräset växa oklippt hela sommaren".

Jag menar - att ett av de främsta argumenten MP använder är ju att "vi medborgare får/måste allt offra (avstå) vissa saker för att rädda planeten".
Du har säkert hört flera av dem - inte äta kött, inte åka bil osv…

Ingen människa får väl några kroppsliga åkommor av oklippt gräs men för egen del skulle jag nog drabbas av någon slags "mentala åkomma" - av allt det - fula.
Och så blir jag sittandes med mina funderingar kring - vad tycker t ex du i Vingåker om den saken - du som gav sin röst till  vårt lokala MP?

Är (mot)argumentet - fult - gångbart på någon nivå?


Just inget viktigt alls…                   (26 maj 2019)

…händer det ibland att jag vill säga att jag tycker - om saker jag tar del av.
Och när jag denna morgon klev ur sängen var det ungefär så jag kände det inför tanken att gå och rösta. Att hitta ett parti vars "floskler" kunde frammana en positiv känsla för vad det erbjuder - fick mig att förstå den olust en vegan skulle kunna känna - inför att (behöva) stå och välja något smakligt vid köttdisken…

Jag har en del underliga sidor i mitt sinnelag, som jag trots eget motstånd, inte förmår att motstå. Som emellanåt kan yttra sig i form av en slags gammaldags moral som alltid vinner över mina försök att försöka "slippa".

Så - vi 10-tiden klev Madame och jag in genom dörrarna till Åbrogården för att avge vår - EU-röst.
Dessutom blev vi övertalade av en trevlig kvinna från SVT att vara med i en val-lokal-undersökning inför kvällens valvaka i tv.
Förvånansvärt många andra tackade nej till att offra 10 minuter för att ge sina svar i ett kryssformulär. Fegisar tänkte jag…

Och den slutklämmen satt kvar en stund efter att vid hemkomsten startat datorn och (med en suck av välbehag) började besöka de "alternativa media" som dagligen förgyller min tillvaro.
Madame åkte till sin sommarstuga bortom Regna.

Nåväl - jag läser vad David Eberhard skriver i ett långt inlägg - där jag bl a ser de här raderna:

"I ett samhälle där man inte förmodas ta ansvar för sina handlingar och ständigt utmålar sig själv som offer för omständigheter man inte rår över, blir inte bara oron över livets realiteter oöverkomliga. Allting blir någon annans fel.
Motgångar upplevs som större än de är. Till och med avvikande uppfattningar blir förolämpningar.
Och allting tycks enligt dagens logik dessutom smitta. Om man pratar med någon som inte tycker något som man själv tycker så kanske man faktiskt skaffar sig de förbjudna tankarna till sig själv bara genom att ha diskuterat med fel person.

Men problematiken är faktiskt än svårare än så. Det finns en hel del personer i dagens Sverige som har investerat mycket av sin identitet i att vara goda människor. De ser sig själva som grindvakter mot ondskan.
Dessa drivs av en ideologisk övertygelse om att världen håller på att krackelera eftersom det finns personer som har felaktiga övertygelser.
Det är en klassisk grogrund för fanatiska åtgärder. Synsättet att vi alla befinner oss under attack, ger utrymme till extraordinära insatser.

Om man företräder den yttersta godheten och vidsyntheten kan man helt enkelt göra ett och annat övertramp för att det är nödvändigt. Ungefär som veganerna som tar sig friheten att trakassera bönder som håller sig med djur. Eller abortmotståndare som mordhotar gynekologer som utför aborter.
Eller för den delen islamister som anser att allt som västvärlden står för är fel och alltså utför terrorattacker på civila.
De är alla övertygade om sitt eget moraliska överläge gentemot omvärlden."

Någonstans där ändrade jag ordet fegisar till galningar om vissa människor…


Jag funderar fortfarande över om jag själv tillhör den gruppen - fast av andra skäl då…

Från FB: frågan jag då förstås grunnar över är - Är jag en tillgång för min omgivning? Eller är det möjligen svaret på varför jag trivs så bra i Vingåker? :-)


MEN DU - läs vad Eberhard skriver - för det är garanterat det bästa du kommer att ha läst i år. Och dessutom jävligt nödvändigt för att du (bättre) ska förstå - det usla läget -  i Sverige


Ett fredagslöfte…                                   (24 maj 2019)

…dök upp i medvetandet just efter att jag vaknat. Sträckte behagfullt på mig och bestämde mig för att "i dag skriver jag inte en rad på nattgöken". Förmodligen mest för att jag är rejält utless på all politisk EU-propaganda som dräller över mig.
Och som på något sätt förmår hindra mer positiva tankar att ta sig fram.

Masade mig stilla ut mot brevlådan för att hämta in morgonens Fokus. Stannade upp ett tag, kollade trädgårdens blommor där pionerna växter så ivrigt, kände solens första värmande strålar, lyssnade på fåglarnas kvitter, andades djupt ett par gånger, tittade runt över de rogivande omgivningarna och kände så - hur det där fanns en livsglädje i hela min kropp…

Du, detta mitt fredagslöfte visade sig vara, inte ett dugg mer pålitligt än de svenska riksdagspolitikernas så flitiga och frikostiga löften, för det behövdes bara en kopp kaffe och en stunds läsning av Fokus för att jag skulle svika mitt eget löfte till min själv och slå på datorn - och ha läst en artikel med rubriken - Varför är det så svårt att älska EU?:

"För att en demokrati ska fungera behöver väljarna kunskap. Vilken idiot som helst kan ha en åsikt om vad som helst (kolla nätet).
Kunskap är däremot svårare att skaffa sig."

När jag läser sådant känner jag hur en njutningsfull känsla passerar och väcker skrivklådan i fingrarna…

Experter, viskar han bakom örat, vad ska vi ha för åsikter om experter denna dag då med tanke på att vi fick stryk av Finland i hockey-VM?
Jo, jag vet precis vad han menar - innan gårdagens match var hockeyexperterna totalt eniga om att Sverige - hur lätt som helst - skulle skåpa ut våra finska vänner.
Här vill jag till protokollet få med att "jag i en omröstning i AB i går (på nätet) hade klickat på Finland som vinnare".

I dagens AB läser jag rubriken "Ett av Sveriges största fiaskon" och antar att omdömet i rubriken gäller ABs egna hockeyexperter…
Hm, hummar jag en aning irriterat över mig själv, som inte kan släppa den jämförande tanken till några andra svenska experter - riksdagspolitikerna.

Men i denna stund känner jag stor lust att hylla en hos AB kvinnlig expert - Nina Campioni - som en krönika berättar: "Vad mammor vill ha - på mors dag".

Läsglädje, tänker jag, och får i samma stund den lilla funderingen "Tänk om vi väljare lika fint kunde berätta för våra politiker hur vi vill ha det - all våra dagar".


En repris vill jag ha…                     (23 maj 2019)

…kände jag starkt denna förmiddag då jag - åter igen - tagit del av all märklig propaganda från våra politiska partier inför det kommande EU-valet. Vågar jag föra ut att jag är "döless" på alla dessa till intet förpliktigande floskler som möter mig.

Vill tro att det är den största orsaken till en stigande längtan att få - igen - få sprida en av mina egna floskler (eller vad det nu är) - plus positivt påverkad av regnet - som gör att jag inte förmår att neka mig själv att åter ta med den här bilden med vidhängande text:


Jag kom att minnas att jag tidigare läste en artikel i någon tidning där Stefan Löfven var medelpunkten i texten. Nu kanske det inte är direkt ordagrant men Löfven yttrade något i texten om att han inte ville ha med SD att göra då "Sverigedemokraterna har sina rötter i nazismen".

Om det vet jag inte så mycket annat än att jag har - till leda - hört andra politiker påstå samma sak.
Vilket jag för ingen del bryr mig om - SDs rötter alltså - eftersom jag anser det i så fall var för så länge sedan att det är preskriberat och att jag huvudsakligen  bryr mig om vad våra riksdagspartier erbjuder för tankar om framtiden.
Jag har den - tydligen - märkliga uppfattningen att det mera kommer att påverka min framtid än vad SD var i slutet av 1900-talet.

Försöker komma på om jag också låter mig påverkas av dåtiden. Kommer först inte på något viktigt alls men snuddar i alla fall vid tanken att "kan det vara det där med att SJ tidigare körde med (dessa synnerligen miljövidriga) ånglok som numera får mig att i största möjliga mån undvika att ta tåget i stället för min bil?"

Tja, kanske. För - varför skulle jag vara annorlunda än Statsministern - och de övriga politiska partierna - när det gäller att ha grumliga tankar…


Jag håller med…                            (21 maj 2019)

"Ingen människa kommer kunna leva helt utan bekymmer. Livet kommer alltid ifatt oss: oro, sjukdomar, olyckor, ovisshet om syfte och mening. Men det är en fullständigt sund och hedervärd attityd att vilja göra livet enkelt och hålla komplikationer borta. Man ska hjälpa andra människor, man ska ge dem sitt stöd när det behövs, i den mån man förmår och orkar. Men ingen kan hantera hur mycket som helst. Alla behöver balans mellan ansträngning och vila.
Vi har rätt att vila.

Till viss del handlar allt detta om manligt och kvinnligt. Jag generaliserar naturligtvis och kanske idealiserar jag goda manliga värderingar också. Men jag har en föreställning om att män äger en större förmåga att hålla problem ifrån sig. En man gör gärna saker och ting så enkelt som möjligt.
Han stoltserar inte bara med att ha saker under kontroll utan också över att han inte ens tänker oroa sig. Han ser ned på rädsla och ängslan. Han ser ned på kontrollbehov och hysteri. ”Det är lugnt! Det ordnar sig!” (Min kursivering)

Sverige behöver ta det lugnt. Vi behöver vila. Vi behöver återhämta oss. Vi behöver inte fler utmaningar. Vi behöver ta hand om oss själva. Vi kan inte lösa världens alla problem och vi behöver hålla dem ifrån oss. Vi har gjort tillräckligt."

Den som skriver ovanstående rader är Richard Sörman i ett inlägg hos DGS där rubriken säger "Det bästa sättet att hantera problem är att inte skaffa dem".

Som min rubrik säger - jag håller med…

Kommentar:
Apropå problem…
vi människor är verkligen olika funtade.
Det finns de om suger åt sig andra människors problem och gör dem till sina.
Av överlevnadsskäl är det inte helt fel att undvika möjliga problem och sen överlåta åt slumpen att styra tillvaron.
Man kan också se på regnandet  på olika sätt.
En nyfriserad dam kan lätt få panik för lite regn medans bonden tackar gud för samma nederbörd.
/Åke


Ibland så…                                     (17 maj 2019)

…så tycker jag om (vissa) människor lite mer än vanligt - kom jag att känna denna njutbara torsdag. Efter att ha slagit mig ned vid ett av borden på cafeterian på Kullbergska sjukhuset.

Det kom sig av att när jag skulle betala mitt eget kaffe med tilltugg kom jag att stå bakom en gammal dam (runt 90 tror jag) som samtalade med kvinnan vid kassaapparaten.
Snart märkte jag att "det här kommer nog att ta lite tid" för en gamla damen verkade angelägen på något sätt.
Kvinnan bakom disken försökte förklara något för den gamla damen - som plötsligt  sa:
"Jag hör inte vad du säger jag tror att hörapparaten har gått sönder."
– Batteriet kanske har tagit slut, sa kassakvinnan.
"Ja, det kanske det har gjort " sa damen - och lade till efter en kort stund "Men jag har nya batterier med mig".
Öppnade sin handväska och plockade  upp en förpackning med nya batterier.
Och plockade ut hörapparaten och började byta ut batteriet som satt i.

Kvinnan bakom disken tittade, med ett stort leende, på mig och jag viftade lite avvärjande så där -  som visade henne att "läget är lugnt".
Bakom mig hade nu två personer till samlats och när jag vände mig om så såg jag två mycket förtjusta personer - med breda leenden. Jo, just ordet förtjust är nog det rätta.
De såg med samma värme som jag på den gamla damen, som på intet sätt verkade ha vetskap om vår närvaro, och som när hon så småningom fått i det nya batteriet sa:
"Vad sa du nu att toaletten fanns?"

Och när hon nu fick veta det så tackade hon vänligt och gick iväg med korta och försiktiga steg med rollatorn framför sig…

Kvinnan bakom disken och vi tre kaffetörstiga, tittade leendes på varandra och kom överens om att "Det var verkligen en förtjusande gammal dam" jag tror att vi alla - på något sätt - kände samma känsla - hon hade givit oss en liten skön stund i våra liv…


Vårstädning på gång…              (14 maj 2019)

Sträckte njutningsfullt på kroppen och kände lite ömhet i muskler jag glömt bort att jag hade. Gårdagens myckna trädgårdsarbete gjorde sig lite påmind. Faktiskt en aning behagligt ändå, kände jag smått belåtet…

Den känslan avtog väl lite när jag började ta del av morgonens texter i Kuriren och på de alternativa media jag så lystet tar del av varje dag. Inte minst då jag i Kuriren kunde läsa rubriken "Skolorna tvingas vårstäda" och läser att våra skolor nu (omedelbart) måste minska (banta) sin kostnader med 7.9 miljoner kronor

– Läget är kärvt, säger ordförande Ing-Marie Frössevi (C) om nämndens kostnader för skola och barnomsorg.
Vilket man troligen kan säga om Vingåkers kommun som helhet.

Nåväl, när jag läser i Kurirens artikel:
En starkt bidragande orsak till kostnadsökningen är att elevtappet till andra kommuner är högre än budgeterat. Det handlar till exempel om cirka 150 Vingåkersbarn som går på Kunskapsskolan i Katrineholm.
Och att Frössevi säger:
– Fick vi tillbaka de totalt 200 elever som valt att inte gå i skolan hos oss, skulle vi inte ha några problem med ekonomin, hävdar Frössevi.
blir jag förstås en aning nyfiken över min tanke "Hur kan det komma sig att så många elever valt att göra så?"

Synd att inte Kuriren ställde den frågan, mumlar jag till mig själv, och mina funderingar hamnar - igen - kring det märkliga att inte kommunen "berättar om sånt i sin (min tänkta då) veckovisa information till oss ortsbor."
(Nu, bästa Vingåkersbor vill vi berätta för er att på grund av besparingskrav för våra skolor - måste skolornas kostnader i år bantas med 7,9 miljoner kronor.
Trist - men vi ska givetvis försöka mildra konsekvenserna av det på bästa möjliga sätt. Men det betyder i alla fall att vi måste  - osv)

Har du läst mig tidigare så vet du vad jag menar med den saken…

Gör där ett funderingsuppehåll där jag låter ögonen slöläsa lite i förra inlägget medan jag försöker formulera några nya funderingar. Läser där - en bit ner:
Och tänkte samma igen - efter att ha läst vad Jan-Olof Sandgren skriver i sin krönika hos DGS där rubriken säger: Det är de duktiga som får skulden.

Har man - som jag - ett sinnelag där sjuka (nå i alla fall - märkliga - vill jag försvara mig med) tankar ofta passerar - är det inte så konstigt  att tanken då passerar:
"Eftersom aldrig någon med ansvar för för våra skolor (offentligt) verkar få skulden för läget i våra skolor ska man då tyda det så att där inte finns några duktiga att lägga någon skuld hos?"
Eller har du läst minsta kritik som klart pekar ut att de ansvariga - barn- och utbildningsnämndens styrelse, rektorerna eller lärarna - som ansvariga för läget i Vingåkers skolor?
Är det inte i stället mera så att tongångarna alltid hamnar i läget att "Vi har så förträffliga och medarbetare - som så hängivet - osv…
Om det nu är så - vem ska vi då lägga skulden på?
Va?
Jo, det är nog som du, så svenskt, tänker:
"Här ska fan i mig ingen pekas ut - hur skulle det se ut? Det skapar ju bara en otrevlig stämning i kommunen, Någon kan ju rent av känna sig - kränkt!"

Så vänder man sig då (skolans ansvariga) i sin oförmåga att ordna upp den egna tillvaron - till Skolverket för att få hjälp.
Du,
säger Clemens, det är väl ungefär som att vända sig till Svenska Veganers Riksförbund och låta någon därifrån komma till Vingåker och lära oss hur vi ska tillreda den perfekta - biffen."

Och medan du eventuellt också funderar kring den frågan lämnar jag mina vida funderingar om livet i Vingåker för att koncentrera mig på den nu kommande bowlingen - i Katrineholm…


En aning grådaskigt…                   (12 maj 2019)

…tänkte jag, när jag lyckats samla tankarna kring annat än morgonens frukost. Och menade först vädret utanför fönstren innan känslan övergick till att gälla hela vårt land. För att slutligen hamna i "slutsatsen" och grådaskigast av alla är våra svenska politiker som gemensamt har åstadkommit detta - ett allt mer grådaskigt Sverige.

Därmed torde väl jag har uppnått årets kvot av det ordet.
Vi får väl se, garderade jag mig med en stund senare - eftersom jag fick för mig att logga in hos kkuriren.se - och kan läsa en stort uppslagen (bra) artikel om den kommande Slottsskolan 7-9.

Ser ut att bli en fin skola, tänkte jag, tills jag läste vad rektor Magnus Karlsson säger i artikeln:
– Vi är en liten skola med höga ambitioner. Här ska vi sikta högt, både på kvalitet och i utbildningen, sa han.

Inget negativt att säga om det, mumlade jag till mig själv, då en liten viskande röst bröt in och väste "Jodå, det är bara det att det räcker inte med att ha höga ambitioner och att sikta högt - man måste också ha resurserna för att kunna uppnå sina visioner - och det saknar man i Vingåker."

Jo, svarar jag lite undvikande för jag fick funderingen att det räcker inte med att ha en skolbyggnad i klass med "restaurangen i Grand Hotel i Stockholm och bara kunna erbjuda rätter som (typ) Kalops till de hungrande."
Av den anledningen att man inte har den rätta kompetensen hos - kökspersonalen.
Eller hos hovmästaren…

Även om de (gästerna) får äta sin mat tillsammans med andra - skofria - gäster.
(– Det blir också Sveriges första skofria restaurang, berättar skolkocken Sara Svensson i Kuriren)

Den som lever får se hur det blir med den saken, tänker jag, och menar då förstås hur det kommer att bli i framtiden för våra skolor i Vingåker.

Och tänkte samma igen - efter att ha läst vad Jan-Olof Sandgren skriver i sin krönika hos DGS där rubriken säger: Det är de duktiga som får skulden.
Krönikan börjar så här:

"Flatskrattet från de andra eleverna när klassens primus svarar fel, där börjar fascismen”.

Upphovet till detta berömda citat lär vara Theodor Adorno, och vad som gör det så genialt är att alla som gått ut grundskolan förstår vad han menar.

Den som är kompetent och gör bra ifrån sig står under bevakning, och hämnden från de mindre kompetenta kanske inte tar sig omedelbara uttryck, men lurar under ytan. Ett ringa felsteg kan vara tillräckligt för att utlösa en kedjereaktion av hån, eller till och med hat.

Med duktigheten följer ett moraliskt ansvar, som av någon anledning inte gäller för de mindre duktiga."

Som vår nuvarande regering, var en tanke som stilla passerade…


Krisberedskap…                                                  (7 maj 2019)

Kan väl börja dagen med en upplevelse från i går där jag utanför Cityhallen kom i samspråk med Vingåkers kommuns säkerhetsstrateg, Hanna Mehaj, som stod där för att informera oss kommuninvånare på våra (tänkbara) frågor om krisberedskap och förevisa för oss vad en krislåda bör innehålla.
Om just det tänkte jag inte orda så mycket mer utan att jag i går kväll började fundera lite över alla dessa människor som"brinner för saker".
Som denna mycket trevliga Hanna Mehaj klart tydligt visade att hon gjorde - då hon verkligen lyste av entusiasm kring sitt favoritämne - krisberedskap.
Vilket just inte så många Ica-kunder gjorde, eller verkade vara så överdrivet intresserade av.
Jo, en man som var 58 år gammal berättade han och att han hade tidigare varit militär - som anslöt till vårt samtal och han var en man med kunskaper i ämnet krishantering (för han gav tydliga exempel) och hade dessutom kraftfulla åsikter om hur "idioterna i riksdagen hanterade frågan på riksnivå och pekade på kommunhuset och inkluderade folket i det huset till den gruppen av förståndshandikappade".
Jag hade gärna lyssnat på honom längre men när en kvinnlig journalist från Kuriren närmade sig för att spela in intervjuer smög jag iväg…

När jag då senare satt i favoritfåtöljen märkte jag att jag på något sätt beundrar de här människorna som brinner för vad de nu finner viktigast i livet. (Om de nu inte är Miljöpartister eller vänsterpartister då)
Som
Hanna Mehaj som så gärna ville att alla skulle lyssna på henne och vad hon brinner för, eller som de idoga personer från diverse religiösa sammanslutningar som så idogt vill få mig att hamna i deras lyckorike.
Oförtrutet kämpar de på trots att intresset från omgivningen oftast är minimalt.
Att de orkar, funderar jag, som just inte brinner för någonting speciellt.
I alla fall av den digniteten att jag ger mig ut och…


En aning skrämmande…                          (6 maj 2019)

Tänker jag när jag läser vad som skrivs på ledarsidorna.se och de (förväntade) ekonomiska svårigheter som snart lär drabba landets (samtliga) kommunen.
Kanhända du har läst vad jag skriver på ingångssidan om Vingåkers skolor och att verksamheten redovisar underskott - jämfört med budget. När jag då läser vad Johan Westerholm skriver om hur landets kommuner lånar pengar för att klara sina åtagande - pengar de lånar i dollar och som snart ska lösas med en allt svagare svensk krona.
Johan Westerholm skriver:

"Kommuninvest lånar därmed upp sina medel i amerikanska dollar, förmedlar dessa vidare i svenska kronor och skall sedan betala tillbaka lånet på förfallodagen i amerikanska dollar.

Sedan januari 2018 har kronan fallit mot den amerikanska dollarn. Den 22 januari kostade en dollar 7:86 SEK och igår vid 9:56 SEK. Det kommer därmed bli avsevärt dyrare att lösa obligationerna när de förfaller än tidigare beräknat och detta kommer därmed borgenärerna behöva garantera. Genom att solidariskt täcka upp för de nya kostnaderna samtidigt som framtida lån måste valutasäkras. En säkring som kommer kosta pengar som till slut läggs på kommuninvånarna."

Jo, Vingåker är medlem i Kommuninvest och är därmed "solidariskt ansvarig" genom att ha godkänt:

”Till säkerhet för samtliga förpliktelser som Kommuninvest i Sverige AB ingått eller kommer att ingå går undertecknade landsting och kommuner solidariskt i borgen såsom för egen skuld i enlighet med vad som anges i stadgarna för Kommuninvest ekonomisk förening.”

Läs vad Westerholm skriver och du kanske, som jag, känner små rysningar kittla längs ryggraden. Vilket väcker upp vad jag för tid sedan skrev - en önskan om att kommunen (på något lättåtkomligt sätt) beskriver kommunens läge kring saker i landet som ger oss (?) Vingåkersbor rysningar i kroppen av det vi kan ta del av på på mer läsvärda ställen än - Kuriren……


Det är något med Sverige…                 

…kände jag för att sätta som rubrik med den tanken att peka på förra inlägget och vad jag skriver där.
Även denna gång är det en bild som inspirerat mig till att starta datorn. Bilden, som finns i en annons i Fokus får mina funderingar att hamna i den svenska politiken och där alldeles speciellt hos Miljöpartiet.

Nja, den här gången finns mina funderingar inte hos MP för deras syn på den ekonomiska politiken - utan att jag just inte kan få till någon slags begriplig tankegång om - MP och deras tankegångar om klimatet.
(Miljöpartiets eftervalsanalys visar nämligen att så lite som en procent av väljarna anser att MP förstår vanligt folk. Bland de egna väljarna är motsvarande siffra bara tio procent. Ur Nyheter idag)

Fast, tänker jag sedan, borde inte mina funderingar ha hamnat hos Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ i första hand eftersom vad  Jamil skriver (tycker jag) är en perfekt beskrivning av hur de två partierna ser på hur den ekonomiska verkligheten skulle kunna lösas.

I vulgärare kretsar än dem som nattgökens läsare befolkar, skulle frågan kunna infinna sig: Får man vara hur dum som helst som riksdagspolitiker?
Eller som svensk - vill jag plötsligt lägga till enär det ju finns ett antal personer som röstar på de här ovan nämnda partierna.
Svaret är ja på båda frågorna.
Kanske jag ska förklara att det även gäller bloggare…

F-n också, nu tappade jag helt tråden till MP och vad jag hade för synpunkter om deras miljöengagemang, men jag tror att det handlade ungefär om att "Det finns ingen övre gräns för hur mycket vi svenskar ska avstå från - för att rädda planeten".

Sannolikt blev jag tidigare idag (också) inspirerad att tänka lite åt det hållet när jag läste de här två artiklarna: (läs gärna kommentarerna)
- Klimatfrågan en ickefråga för nästan alla människor.

- Att marknadsföra klimat

 Plus en till som jag just kunde ta del av:
- Ett dyrt parti


Det är något med Danmark…

…som jag gillar, känner jag starkt efter att i Fokus läst en lång intervju med Marie Krarup, (DF) Dansk Folkepartis, integrationspolitiske talesperson. Som visar sig vara en person med  bland annat bestämda åsikter om hur vi sköter vår politik i Sverige.

Krarup visar den besökande journalisten en bild, som visar hur ett hundratal muslimer samlats till fredagsbön på Christiansborgs slottsplats och säger:
"Här är en bild av vad jag önskar inte ska ske i Danmark.
Det här är inte Danmark, det är ohyggligt."

Marie Krarup, framhåller också skillnaden mellan hennes parti och vårt svenska SD genom att säga:

"Jag har lagt märke till att SD gör mycket negativa kampanjer,.
De antyder domedag och undergång.
Vi gör positiva kampanjer. Danmark är dejligt och Danmark ska bli ännu dejligare. Vi säger inte att Danmark är på väg att gå under, även om vi ser utmaningarna.
Jag tror att våra positiva kampanjer också gör att vi är lättare att samarbeta med. De negativa kampanjerna jag sett från Sverige skulle vi aldrig använda."

Låter klokt? Eller hur ni begåvade läsare som läser detta. Tänker jag och njuter av vad hon också säger:
"Danmark och Sverige hade tidigare samma dåliga utlänningspolitik, tills DF bildades. Därefter kan man se att vi gjort skillnad, Danmark har fått in färre och färre och det är för att vi fått inflytande."

När jag läser detta så är det väl inte så konstigt om funderingarna hamnar hos vårt svenska SD och skillnaden över hur ett parti som fick 21 procent i senaste Folketingvalet har varit så framgångsrika i sin påverkan av invandringen till Danmark.

Om du har läst mitt förra inlägg så vet du att jag gillar "att man inte är som alla andra - och att man också vågar stå för vad man tycker".
Förmodligen är det den saken som gör att jag gillar danskar och Danmark.
Vill jag framhålla när Marie Krarup säger: (vid frågan om inte invandringen från islamska länder är positivt för den behövliga framtida välfärden)

"Det är vanvett och helt fel. En arab kan inte ersätta en svensk eller dansk.
Det är en helt annan kultur.
Alla våra erfarenheter under senaste 50 åren visar att de som kommer från länder med låg utbildningsnivå inte kan ersätta en svensk eller dansk.
Det är alla möjliga problem förbundna med dem."

Vågar man framföra sådana orädda åsikter hamnar man på omslaget på Fokus - Sveriges bästa tidning.

Kan du tänka dig en svensk kvinnlig politiker som - så här en aning utmanande - vågar låta sig fotograferas? Nej, det kan inte jag heller. Ser lättare framför mig en, försedd med sedesam knytblus och med ängsligt ihopknipta knän. Hm - det låter ju som en beskrivning av dagens svenska politik.


PS - läser en kommentar på nätet:
Danskarna har det svenskar saknar !
Självkänsla , integritet och en klar Verklighetsuppfattning !
Utan att vara medlöpare till politisk korrekthet.


En viss herr Persson…                      (25 april 2019)

Jo jag är en kräsen person - i alla fall när det gäller människor jag vill omfamna som "riktigt goda vänner". Jag har bara några få på denna min exklusiva lista…
Två av dem är Leif G V Persson i Vedevåg med sin fru Marianne.

Leif och jag har varit vänner sedan 1983 och vi har haft ett otal gemensamma upplevelser genom åren. Synnerligen trevliga sådana med många och långa utlandsresor. OCH - hedersmannen Persson - har dessutom varit den störste annonsören i de "busstidningar" jag startat genom åren.
Jag är honom (och några fler annonsörer) evigt tacksam för denna generositet som möjliggjorde att tidningarna överlevde "födelsen" fram till tidningarnas kommande goda ekonomi.
För att bli riktigt nära god vän med mig - krävs att man "inte är som alla andra" och dessutom "vågar stå för vad man tycker" trots att (alla) andra tycker PK-annorlunda.
20 poäng till Persson.
Dessutom är jag noga med att personen har - humor.
10 poäng till - till Persson.


Herr Persson är en hängiven medlem hos Sverigedemokraterna - men inte för att han är rasist - vilket jag kan gå i god för - inte minst för att han med sina företag ordnat jobb till fler än 1400 invandrare.

Ja ja, en lång inledning för att komma fram till bakgrunden till denna text.

En av Perssons "bekanta" - en S-politiker - sände honom en inbjudan att få gå med i 1-maj-tåget i Nora.

Persson tackade (hm) vänligt nej på det här sättet:

Sådana vänner gillar jag starkt…





Man kan ju undra…                                     (24 april 2019)
(Uppdaterad)

Nå, i alla fall jag då, om vi ska vara petiga, vilket verkar vara en egenskap som växer sig allt starkare i mellanmjölkens land.
Du märkte det va? Jag använde inte Vingåker som ett "exempel"…

Denna ljuva onsdag började (för mig då) med en smått förvånad undran över två saker:

1 - Varför skriver Kuriren om sånt här?
2 -  Varför läser någon sånt här?

Det jag hänvisar till (med risk för att få fan för det från Kuriren eftersom jag utnyttjar min citaträtt å det grövsta genom att publicera hela texten och inte ett citat ur en längre text)

Det var strax innan 23 på söndagen som räddningstjänsten larmades till en mopedbilsolycka på Widengrensvägen i Vingåker.
Ingen av de drabbade behövde uppsöka vård. Plast och olja hade spridits vid olycksplatsen och räddningstjänsten har hjälpt till att sanera där.
Det är okänt om polisen har någon misstanke om brott.

Det är allt Kuriren skriver om denna händelse - under sin rubrik "Mopedbil körde in i mur".
En text som helt missar svaret på den för - Vingåkersläsarnas otåliga längtan efter att få veta "hela sanningen" - Hur fan gick det med muren?

Kuriren har sina sidor…
Vad jag anser om tidningens läsare i Vingåker får du inte veta.

Läsvärt?

  Jätteintressant   Lokalt är bra   Så där   Ointressant   Kuriren?

Innan jag lade ut den här textsnutten kopierad ur en krönika av Johan Hakelius funderade jag lite över om jag gör det "för att jag tycker att det han skriver är tillämpligt på Vingåkersborna - eller inte".
Jag funderar vidare på den saken medan du läser vad Hakelius och jag är överens om:

Jag tror så här: svenskar, skådisar eller ej, är varken hedonister eller puritaner. Däremot är de beredda att skriva under på nästan vad som helst, bara de slipper använda sitt eget omdöme.
Det är obehagligt för en svensk att själv behöva avgöra vad som är rimligt och orimligt. Det är därför det blir så här tvära kast. Det är inte hedonism eller puritanism, utan kollektivism.
För det enklaste sättet att slippa använda sitt omdöme är att ingå i en flock och göra som den gör.

Nä - jag kom inte på någon bra förklaring…


Bedövande tråkighet…                             (23 april 2019)

…var två ord som som förföljde mig under kvällen då jag vid 22-tiden på tisdagskvällen fick ta del av PRO-Vingåkers program för 2019.
När jag är på ett smått uppgivet, surt humör över Vingåker och dess invånare brukar jag häva ur mig att "Genomsnittskurvan visar att 50 procent är dummare än genomsnittet och 50 procent alltså klokare än den genomsnittlige svensken - där Vingåker skiljer sig från verkligheten genom att 67 procent är dummare än genomsnittet".
(Jo - jag har sådana dagar när jag också finns med på den nedre halvan)

Men jag kan faktiskt inte tro att ens mina jämbördiga (där) finner vad PRO-Vingåker erbjuder är något som (ofta) är det minsta intressant för att på något sätt kunna inspirera deras intellekt.
När man skriver så - bör man redovisa vad man bygger detta på - så här får du ta del av årets PRO-begivenheter.
17/4 - Erna Andersson från Visingsö berättar om sin bok "I Axel Ohlins fotspår"
29/5 - Vårlunch (obs i Kyrkans Hus) Underhållning: Allt från Taube till Lehar.
28/8 - Svampinformation
25/9 - Underhållning: Speldosan
30/10 - Höstmöte - budget och verksamhetsplan. Ärtsoppa och sånggruppen underhåller.
27/11 - Jullunch - Rock och Blues underhåller. (obs Kyrkans Hus)
11/12 - Luciatåg - PRO-vetartävling kaffe med skinksmörgås.

När jag skrivit dessa rader sa jag förmanande till mig själv "Ta det lugnt nu och börja lite försiktigt".
Vi får väl se hur det blir med det
, väste jag tillbaka…
Jo, jag börjar nog lite lugnt med att påstå att jag själv får en stark känsla av att hellre vara död än jag ser fram emot ett framtida liv på den här nivån.

Vilket får mig att hamna i en frågeställning som jag inte lyckas få något (för mig) begripligt svar på:
Om du nu tycker att det är så uselt - hur kommer det sig då att det är 50 personer eller fler som kommer till dessa möten?

Ökar trycket lite genom att skriva:
- Alzheimer? Grav demens?
Innan jag kommer på det lite mildare "De har väl ett så himla trist vardagsliv att till och med vad PRO erbjuder (kaffe med macka och lotterier) är roligare än repriserna på tv."
Vilket (om inte annat) klart bevisar min inställning till tv och dess programutbud - riktat till dagens pensionärer. Som det har berättats om för mig…

För ett antal månader sedan - en dag när jag ansåg mig vara berättigad till en plats på den övre halvan - erbjöd jag mina tjänster till PRO (gratis) för att  pigga upp verksamheten.
Intresset var noll!
Tar jag för givet då ingen från PRO-styrelsen svarade på mina mejl.

Du - du kan kommentera vad jag skriver - här på bustidningen.se


Annat viktigt?                                                        (18 april 2019)

Ord är viktiga påstod jag i går och kom senare under natten att fundera över om jag också tycker att åsikter kan vara det.
Och kan inte riktigt bestämma mig vad jag ska tycka där - annat än att jag personligen tycker att vissa åsikter - för mig - känns mer angelägna än andra.
Efter några fler funderingar så blir jag mer benägen att säga att jag i alla fall är tämligen villig att lyssna på alla åsikter.
I ämnen som intresserar mig - även om jag inte håller med om alla.

En, vars åsikter jag mycket ofta delar, är Patrik Engellau och alldeles särskilt när han skriver den här typen av inlägg - som har rubriken "Män och våld".

Hans inlägg börjar så här:
Tänk dig ett samhälle som hade en lagregel som stod över alla andra och som sa att i det här samhället får alla göra precis vad de vill utom det som de är bäst på. En liten gosses speciella fallenhet för matematiken upptäcks redan tidigt av dagispersonalen och pedagogisk expertis kallas in varefter det förbjuds att gossen någonsin ska få komma i närheten ens av multiplikationstabellen.

På motsvarande sätt kommer en liten flicka som av sig själv sätter sig vid pianot och spelar Für Elise att för evigt portas från alla musikaliska akademier.

(Varför ett samhälle skulle hitta på något så dumt vet jag inte. Det är inte det som är poängen. Om du prompt måste ha något slags förklaring så kan vi säga att det handlar om en vilja till jämlikhet. Om någon har medfödd fallenhet för en viss syssla så kommer hon att excellera i den sysslan och andra att känna sig evigt dömda till en mer undanskuffad position.)

Lysande Patrik, mumlar jag för mig själv inför en sådan början. Och allt eftersom jag läser vidare känner jag mig ökande - nöjd.
Kanske jag ska förklara - för att locka dig att läsa vad Patrik Engellau skriver - ska antyda att krönikan prisar att män är starkare än kvinnor - och därför mer lämpade för vissa saker. Bra saker.

Men en sak förefaller vara oomtvistlig och det är att den genomsnittlige mannen har större kroppshydda och mer muskelmassa och därför mer rå styrka än den genomsnittliga kvinnan.
I alla tider har samhällena förstått att utnyttja detta till sin fördel, till exempel genom att skicka ut männen snarare än kvinnorna på jakt mot vilda djur och i strid mot fiender (tro inte på myterna om amazonstammar).

Min rätt självklara observation är att män har särskild medfödd kompetens när det gäller att utöva den råaste formen av våld. Till den råaste formen av våld räknas inte att trycka på en knapp som skickar iväg en kärnvapenstyckad stridsspets och ej heller att mobba folk eller utsätta dem för annat psykiskt lidande utan att ge en fiende en rejäl smäll på käften så att blodet sprutar.

I likhet med det galna samhälle som jag inledningsvis omnämnde så har det moderna Sverige bestämt att den råa formen av våld som män är bra på är onödigt och ont och vidare att män ska avvänjas från sin medfödda natur.

Ja ja - får jag så be, lite extra, att alla kvinnliga läsare tar del av vad Patrik skriver:

Jag säger detta för att jag tror Sveriges härskare domineras av ett kvinnotänkande som har glömt bort eller inte begripit vad den manliga våldsbenägenheten betyder för samhällets välgång och därmed även kvinnornas frid och lycka.



Ord är viktiga…                                                   (17 april 2019)

…har jag fått lära mig - nu senast av Anneli Bengtsson - som i Kuriren säger om det där med att ändra från pridefestival till mångfaldsfestival:
– Ord är jätteviktiga. De kan betyda olika saker för olika människor.

Jag är där helt överens med Anneli Bengtsson om den saken.

Men hamnar i funderingar om verkligen alla förstår det - till exempel alla de som  tillhör dem som ständigt försöker påverka oss med sina ord.
Du, bäste läsare, hur ska vi nu tänka oss tolka de här orden jag nyss läste:

Tingsrätten anser att mannens brott är så allvarliga att straffet blir fängelse på livstid. Han ska dessutom utvisas ur landet efter avtjänat straff med förbud att någonsin återvända.

Livstid? Betyder det att han ska sitta i svenskt fängelse tills han dör?
Självklart - varför heter det annars livstid?

Och ska man tolka nästa mening som - att efter att han har dött ska placeras i en kista och exporteras någonstans utanför Sverige med förbud för att kistan - någonsin - ska kunna återföras till vårt land?

Självklart - "Hörru -man är ju inte helt dum i pallet" - innebörden i domslutet antyder ju precis något sådant.

Tänk så mycket enklare livet är/blir när vi alla - tycker lika.


Några små funderingar…                     (16 april 2019)

Läser i Kuriren, med viss nyfikenhet och stigande förvåning, att man i Katrineholm har beslutat att införa förbud mot tiggeri i kommunen.
Mina intryck av Katrineholm, som jag mest fått från att läsa Kuriren, är att det är en S-styrd kommun under ledning av Göran Dahlström (S) och när jag läser vad Dahlström säger i artikeln skapar det funderingar hos mig.

– Det är inte värdigt att ha människor sitta eller stå på knä och be om allmosor av oss andra, sa han.
Dahlström menade att tiggarna borde hålla sig i sina hemländer och familjer.
– De ska inte vara här i Katrineholm, de ska inte vara i Sverige.

Jag får väl erkänna att mina kunskaper om hur man ser på tiggerifrågan centralt hos S i Stockholm är klart begränsade men någonstans dyker en känsla upp av att detta Dahlströmska så tydliga klargörande (där) kan höja ett och annat ögonbryn.
Och jag kommer nog att smått intresserad följa om där kommer några kommentarer från S i huvudstaden om vad Dahlström säger.

Det var det det - tänker jag och hoppar över till en mer lokal information som gör mig synnerligen fundersam. Läser också i kkuriren.se att där anordnas en utställning i Högsjö där man förevisar - gamla underkläder.

Nu måste jag svära igen - för min tanke blev när jag läste detta "Vem fan vill titta på sådant?" Tydligen finns det sådana - mest kvinnor kan jag tänka mig.
Fördomar - jag?
Jodå. Mänskligheten är emellanåt smått obegriplig.
Tänker jag först innan jag lägger till - gäller kanske bara oss i Vingåker.

Några rader om - oro…                             (15 april 2019)

Eftersom jag inte innehar någon tv har jag - som jag ser det - gott om tid för "annat". Som i mitt fall innebär en hel del bokläsande och besök hos alternativa media och bloggare jag finner intressanta att följa.

Dessutom har jag den (goda) vanan att sent om kvällarna (söndag till torsdag) att avsluta dagarna med en lång stund (3-4-timmar) i favoritfåtöljen i sällskap med ett par glas vin innan jag får mig i säng någon timme efter midnatt.
Jag funderar…

En hel del om människor och hur de beter sig. Deras flockbeteende, att de så lätt låter sig påverkas av floskler, (för att välja ett ord), att de så ofta låter sig styras av sina - känslor.
Som oro. Och du får ett exempel, som jag väl vågar antyda är tämligen aktuellt.
Det handlar om våra politiker och deras förvirring över hur de ska handla när det gäller våra "svenska" IS-terrorister.
Jag antar att även många här i Vingåker känner oro inför tanken att någon av dem skulle hamna här i vår kommun.
Det gör inte jag. Jag är ingen särskilt orolig person.

"Terrorister är mästare i att ta kommandot över människors föreställningsvärld. De dödar mycket få men lyckas ändå injaga skräck i miljardtals människor och skaka väldiga politiska byggen som EU och USA.
Man kan ju fråga sig hur det kan komma sig när det sedan 11 september 2001 har terrorister dödat omkring 50 människor om året i EU, tio i USA, sju i Kina och uppemot 25 000 i hela världen, huvudsakligen i Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien.

Som jämförelse dödas omkring 80 000 européer i trafikolyckor varje år, 40 000 amerikaner, 270 000 kineser och totalt 1,25 miljoner världen över.

Diabetes och höga sockernivåer dödar uppemot 3,5 miljoner människor om året och luftföroreningar omkring 7 miljoner.

Så varför är vi mer rädda för terrorism än för socker, och varför förlorar regeringar val på grund av sporadiska terrordåd men inte på grund av kroniska luftföroreningar?"

Den texten har jag hämtat ur boken "21 tankar om det 21:a århundradet".
En bok från 2018 - som jag just läser för andra gången. Och de raderna har minskat min oro nästan till noll - vad gäller terrorister.

Men jag vet - efter lång samvaro med min svåger - psykologen - att känslor är en märklig sak. På gott och ont.

"I sig är universum bara ett hopkok av atomer. Ingenting är vackert, heligt eller sexigt i sig - det är mänskliga känslor som gör ting sådana.
Det är mänskliga känslor och inget annat som gör ett rött äpple förföriskt och en hög med lort motbjudande.
Ta bort mänskliga känslor, och du står där med en hop molekyler."

Ur samma bok…

Eftersom klockan närmar sig 21 ska jag efter en stunds telefonprat med Madame snart sjunka ner fåtöljen, fundera vidare över sakernas tillstånd, och under den allt mörkare kvällen/natten-  sannolikt kommer att inmundiga en del röda molekyler…


Framtiden…                                                           (11 april 2019)  …kom på tal när Madame och jag besökte min sedan 1983, mycket gode vän, Leif G V Persson och hans fru Mari-Anne - boendes i Vedevåg, Lindesbergs kommun, är det väl bäst jag förklarar tänker jag, eftersom en av mina vanliga fördomar är att "svenska folket är tämligen urusla på det egna landets geografi".

Och det tror jag inte kommer att förändras nämnvärt i framtiden med tanke på de redovisade skolresultaten.
Och vad jag får ta del av för förslag på lösningar på den frågan.

Jag vet inte säkert, men kanhända att M och jag påverkade framtidens klimat i går enär vi tog bilen för besöket. 250 km tur och retur - en ren nöjestripp…

Lyssna nu noga era jämrans humörförstörande klimatfanatiker "Hur fan skulle vi annars ha tagit oss från Vingåker till Vedevåg, via det inplanerade besöket hos det stora köpcentrumet Marieberg utanför Örebro?"
Och dessutom bor Persson med fru ett par kilometer utanför centrala Vedevåg i ett underbart hus i skogen intill en sjö.
Nå, dessutom vill inte M och jag gärna göra resor och då vara tvungna att ta hänsyn till gles kollektivtrafik. Alltså - som de flesta normala svenskar - som inte bor i stora städer med tunnelbana och 10-minuters-busstrafik. Om ens då…

Men en stor del av våra samtal skilde sig betydligt från andra "normala" svenskar - vill jag tro - vi pratade nämligen mycket om politik. Den svenska rikspolitiken.

Och den handlar ju till stor del om framtiden. Och där var vi inte optimistiska någon av oss. Det sista där - mycket snällt skrivet.
Och känner plötsligt att jag nog ska avsluta den delen av texten här. Eftersom den annars skulle bli någon kilometer lång och innehålla många svordomar.

Nåväl, att besöka Marieberg, åstadkom efter en timme, en stor lust att få sitta ner och - fika.
Vilket Madame och jag gjorde och kom i gemensamma funderingar kring det här med att "Hur skulle en plats som Marieberg kunna existera utan bilar?"

Går ju inte. "Alla kunder kommer ju med bil" - vilket är förståeligt då Marieberg ligger en bra bit utanför centrala Örebro och att där finns storheter som Ikea, Bauhaus osv - där köp ofta kräver bil för att kunna transportera hem vad man köpt.

Jag har förstås läst ett gediget antal texter som förklarat för mig vilket förkastligt liv vi svenskar lever - utan minsta tanke på kommande generationer.
Du, bäste läsare, jag bryr mig inte.
Kanske mest av den anledningen att klimatalarmisterna aldrig har brytt sig om att förklara för mig vad deras krav skulle åstadkomma för slags - samhälle.
Och kommer på att jag skulle gärna lyssna på hur våra lokala miljövänner beskriver hur t ex Marieberg, vårt eget Outlet osv skulle överleva om deras syn på framtiden skulle bli av.
Det skulle bli en framtid med många arbetslösa.

Funderar jag, och blir sittandes i smått uppgivna funderingar - över alla dessa märkliga människor.
Och skulle jag möta er skulle min blick förmodligen se ut som hos valpen här under.

Min egen framtid då - börjar jag tänka lite på.
Tja, rent personligt har jag, just inte något att oroa mig för. Känner mig frisk och kry, har en del fritidsaktiviteter som förgyller tillvaron både vad gäller utförande som att det har gett mig ett antal fina vänner.
Vännen Leif G V Persson, tillsammans med (medskribenterna) Åke och Clemens - och dagliga besök hos alternativa media plus många korsord - ser till att hålla Alzheimer borta. I samarbete med att jag inte har tv.

Dessutom har jag så pass bra pension att jag kan spara 5-tusen kronor i månaden om jag ville nöja mig ett tämligen stillsamt liv i Vingåker med nära omgivning och med en mathållning på "köttbullar och potatis-nivå" med en flaska vin till helgen.
Men varför skulle jag vilja det?
Barnen?
Ha - mina tre grabbar har kommit till världen med en lyckad kombination av -  begåvning från sin moder och stark reslust från mig.
De tjänar mer pengar än vad jag någonsin gjort och de reser mer än vad jag kommer att hinna göra.
Nix - här sparas inte så mycket - utan jag fortsätter nog att unna mig att njuta av livet - där Madame står på första plats.

Jag tänkte att du möjligen var en smula nyfiken…


Den blicken…                                                          (9 april 2019)

Foto: Therese Steen

…kan jag inte påminna mig ha sett hos någon person i Vingåker.

Eftersom jag inte umgås just någonting alls med barn och ungdomar i kommunen vet jag inte om den kan ses hos dem som hos den här elva veckor gamla schäfervalpen - Dux.

Hos någon vuxen? Nej.
Jag kanske umgås i fel "kretsar" - och räknar här bort att den kanske kan anas hos mina bowlingvänner - just innan de ska kasta iväg klotet.
Likaså räknar jag bort Madame när hon ser på mig efter att hon läst vissa av mina texter…

Jag, som varit uppfödare av schäfer (och mycket annat inom hundvärlden) har med stigande värme i kroppen tittat på bilden - länge, länge…


Den blicken innehåller många olika uttryck och fångar mig totalt och öppnar/skapar många frågor och funderingar om mina medmänniskor.
Där en av dem är ifrågasättande:
Vad fan håller ni på med?


Ännu mera mys…                                      (6 april 2019)

Jodå, det är meningen att morgonens rubrik ska peka på gårdagens. Detta med anledning av att min morgonrunda på datorn lite stilla så där, men klart tydlig, frammanade en känsla av förnöjsamhet. Vars grund nog mest består av att jag tänkte "Så trevligt att se att det finns fler som tycker som jag".
Kombinerat med en mugg starkt och gott kaffe…

Och hamnar i en stunds övervägande med mig själv över hur "ska jag nu fortsätta skriva för att peka på - tydliggöra - vad jag menar."
Johan Hakelius får börja. Med att jag citerar rubriken till hans krönika i Expressen som säger: Utanför Sverige är folk i huvudsak normala.
Och ur texten citerar jag:

"Med ”normala” menar jag, bland annat, att de inte beter sig som om varje möte med en annan människa är en förstagångsföreteelse. De är artiga, vänliga, erkännande och avspänt konversanta. De försöker inte titta åt andra hållet för att slippa hälsa. De tränger sig inte först genom dörrar, som om den sociala interaktionen som krävs för att låta någon annan gå före, vore att jämställa med ett sexuellt övergrepp.
Folk utanför Sverige är helt enkelt väluppfostrade."

Och jag nickar igenkännande när Hakelius skriver om känslan "leda" som får honom (och mig) att försöka mota bort den känslan med att - resa bort…

Nästa besök hamnar hos Patrik Engellau som i sin text snuddar vi den svenska skolan, på lite högre plan än grundskolan då, där fyra forskare får mothugg av Engellau när de anser att "staten ska fixa det här med - bristerna i utbildningen"
Engellau skriver i alla fall:

"Jag påstår att dagens officiella Sverige tänker fel. Det officiella Sverige består av olika slags funktionärer, till exempel universitetslärare, som må vara nog så kloka och kunniga men liksom alla intressenter i första hand tänker på sig själva när problem ska lösas.
Felet med Sverige är att det är dessa samlade funktionärers – som jag har kallat politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex – världsbild som styr tänkandet i Sverige, ett tänkande som går ut på att det är funktionärerna snarare än marknadsaktörerna, till vilka jag räknar ungdomar som ska fixa sig ett arbete och ett liv, som har ansvaret för utvecklingen."

Om du läser den sista meningen där så kanske du förstår varför en av kommentarerna ser ut så här:

”Vad gör man med människor som inte sporras av utmaningar utan hellre framställer sig som kränkta och som offer när livet börjar visa tänderna?”
(citerat ur Engellaus text)

De springer till välvilliga media som gärna skriver spaltmeter snyfthistorier, gärna avrundat med ännu ett fantasilöst ”drev” i största allmänhet mot någon myndighetsperson som förvisso kanske inte har med saken att göra men gärna pudlar för säkerhets skull.
Med sålunda bekräftad offerstatus kan de arbetsskygga sedan gå vidare med att bilda någon sorts förbund för att ”motverka diskriminering” eller vad som helst som innefattar orden ”rättvisa”, ”jämlikhet”, ”anti-rasism” eller t.o.m. ”klimat” för det kan aldrig slå fel.
Sedan är det bara att börja äska skattepengar och stå redo med öppen plånbok.

Ta-daa! Försörjning utan trista utmaningar, eller ens krav på att faktiskt producera något alls resten av sitt liv."

Som jag skulle ha skrivit det själv…

Nu orkar du nog inte så mycket mer så jag ber att få avsluta med några rader jag håller helt med om:
"Utan läsning inga kunskaper och ingen bildning. Utan kunskaper och bildning löper man risker både som person och som politiker.
Som person blir man en ”byfåne i tiden.”
Anledningen är självfallet att perspektiv och aspektseende blir begränsade och man därmed blir ett offer för teoretiskt och analytiskt enkla argument och påståenden."

Blir du lite intresserad av att få ta del av en text med rubriken:
"Bildningen och makten - några reflektioner"
så klicka här

Medan du gör det brygger jag lite mer kaffe - för ännu återstår mycket intressant att läsa…


Fredagsmys av hög  kvalité…        (5 april 2019)

Jag anser mig vara en tämligen stillsam person vad det gäller mitt känsloliv. Eller ska jag beskriva det som att det inte pendlar så långt kring mitt normala läge?
Vare sig upp eller ned.
Ja, kanske det - men denna fredag slog mätare nästan i taket vad gäller min förnöjelse när jag läste den här artikeln.
Som handlar om ett nytt holländskt politiskt parti som stökar till det för de "etablerade" med sitt sätt att se på den holländska politiken.
Som jag njuter - samtidigt som jag undrar "hur f-n skulle det kunnat gå till för att SD kan bli ett sånt här parti?".
Att något annat svenskt politiskt parti skulle kunna komma i fråga - är lika osannolikt som - halalslaktad surströmming på lunchen i Slottsskolan…


Varför?… 
                                                                  (4 april 2019)

…en bra fråga, som ofta gör sig påmind hos mig. Denna morgon gjorde den sig påmind när jag såg hos SvD i sin nättidning (bakom betalvägg) redovisar en lista över "De släppte ut mest i svensk industri 2018".
Vilket gjorde mig en smula nyfiken vilka industrier det kunde handla om.

Jaha, funderade jag, med baktanken hur ska jag nu få ta del av den informationen, innan jag såg att SvD hänvisade (i den den lilla textsnutt som fanns där för att försöka locka läsare att betala för att få ta del av texten) stod att tidningens uppgifter hade hämtats från Sveriges Natur.

Vad gör då en nyfiken bloggare i Vingåker? Precis som du skulle göra - jag googlar på orden - Sveriges Natur. Och om man gör så så kan man klicka sig vidare och:
Var så god - och ta del av vilka industrier som påverkar klimatet (?) mest med sina utsläpp.

"Sveriges koldioxidutsläpp från industrier ökade förra året med 445 000 ton. Orsakerna är ökad användning av fossila bränslen för el och värme och ökad produktion av diesel, cement och plast."

Minsann, utsläppen har ökat med 445 000 ton under 2018. Konstaterar att jag inte har minsta kunskap om hur jag ska värdera den siffran - är det mycket?
Rent av katastrofalt?

Googlar igen och läser: (hos Naturvårdsverket)
Sveriges klimatpåverkande utsläpp (utsläpp av växthusgaser) var 52,7 miljoner ton år 2017. Jämfört med 2016 är det en minskning med 0,5 procent.  Utsläppen har minskat med 26 procent mellan åren1990 och 2017. Den långsiktiga utsläppsminskningen har framförallt skett mellan år 2003 och 2014.
Minskningen kan delvis förklaras av genomförda åtgärder (till exempel övergång till förnybar energi och energieffektivisering) och delvis av avstannad tillväxt inom industrin.

Jaha, konstaterar jag, med känslan av att jag kan "somna om"vad gäller min oro av Sveriges påverkan på miljön". Fel där - jag känner ingen som helst oro över den saken - men kanske lite mer när jag läser vad Aftonbladet skrev i december förra året.
Fel där också - min oro försvann plötsligt helt.
För jag frågade mig "Vaf.. kan jag göra åt den saken?"
Ingenting - konstaterar jag.
Förresten har jag viktigare saker att oroa mig över - mitt bowlingspel har blivit sämre de senaste månaderna och Madame (som brukar spöa mig) är vilken vecka som helst klar för spel igen efter ett års uppehåll (svår axelskada).
DET är verkligen oroande det…


Sverigebilden?                                                        (3 april 2019)

Nå, egentligen är jag personligen inte så överdrivet intresserad av den frågan och, när jag börjar skriva, inte heller bilden av Vingåker.

Att ämnet ändå började intressera mig beror på att jag under morgonen tittade på ett Youtube-inslag där (en personlig favorit) Henrik Jönsson intervjuar Mustafa Panshiri - Mustafa är polisen som återuppfunnit sig själv som massföreläsare, brobyggare och som vann pris som "Årets folkbildare" 2017.
Men det visste du förstås redan…

För mig personligen - ett oerhört intressant möte mellan två människor som kan - samtala begåvat.
Under deras samtal kom fram att Mustafa och hans vän Jens Ganman vill (och kommer att) producera en film med titeln Lort-Sverige.2 - en "uppföljare" till det som Lubbe Nordström åstadkom 1938 under just titeln Lort-Sverige.

Ludvig Nordströms Lort-Sverige från 1938 är en sådan skrift. Den är ju en klassiker – radioserien boken bygger på har kallats för det första radiosända socialreportaget. Nordström satte ord på det som det officiella Sverige inte längre ville kännas vid: eländet som fortfarande existerade i statarlängorna, armodet i torp och arbetarlägenheter.  (min fetmarkering)

Och det var 1938 precis som det är nu - Nordströms "avslöjanden" dvs fakta mottogs inte med glädje av överheten och hans bok fick utstå massor av kritik.
Inte minst för att: "Den svärtade ner bilden av Sverige".

OCH - där drabbades jag av något som kan liknas av skrivkramp. För i huvudet stormade fram tusen tankar kring dagens läge i Sverige som skulle ta dagar att beskriva. Och förstår jag, kommer jag nu, att smått uppgiven gå och brygga mig lite tröstande starkt kaffe…

Bilden av Vingåker - då?
Får jag återkomma till…


En lurig dag…                              (1 april 2019)

…och dessutom måndag. Påverkar mig inte det minsta vill jag framföra. Blir dock allt mer påverkad av en växlande känsla av - uppgivenhet - tror jag är det rätta ordet. Och som växer lite mest varje dag då jag gör mina sedvanlig rundor bland de bloggar jag följer - och donerar pengar till varje månad. Som:
https://anthropocene.live
Där Lars Bern med jämna mellanrum förser mig med ny viktig information så påverkar mitt - tänkande. Som det här

Det Goda Samhället - där Patrik Engellau med sina medskribenter förnöjer min tillvaro högst betydligt. Du kan här ta del av ett av dagens inlägg:
- Ett kompromissande folk

Vid morgonkaffet blev jag sittandes en stund i funderingar som: "Undrar hur många i Vingåker som tar del av sådana här texter?"
Inte många antar jag, viskade jag till mig själv och suckade lite smått.
OCH - bäste läsare - om du nu har läst den första länkningen till texten som har rubriken:
"Kina går åt ett håll och Sverige åt motsatt" och så kanske du kan förstå min växande känsla av uppgivenhet när du läser texten om en "visumansökan".

Jag tänker Sverige är galet - men det kanske ska stå Svenska myndigheter - jag kan inte bestämma mig…

Om Vingåkersborna, våra lokala politiker och kommunens tjänstemän vågar jag själv just inte framföra några egna åsikter…

Nå, det finns ju trevliga saker i livet också - som att jag i dag ska byta till sommardäck på bilen (som jag längtat) och det får mig att ännu mer längta till den kommande bilresan Madame och jag bokade nu i helgen - till Norra Wales - via lite kulturupplevelser i Brügge (Belgien) innan färja Calais-Dover och övernattning i Stratford upon Avon innan vi hamnar vid vändpunkten Betws-y-Coed i Snowdonia National Park för en tre-fyra dagar - innan vi återvänder mot Vingåker i behaglig takt (först) via nattfärja - Hull-Rotterdam…


Kan inte…                                                                (27 mars 2019)

…komma på hur jag ska få tillfälle att använde de här kloka/fyndiga orden i ett sammanhang som gäller - Vingåker.
"Gamle förbundskaptenen i simning, Hans Chrunak, ska ha sagt till sina simmare när de tyckte att det var jobbigt med media: ”simma långsammare då, så kommer ingen att bry sig”."

Funderar vidare…

…och det gjorde jag under lunchpromenaden. När jag passerade kyrkogården och såg två äldre kvinnor så ömsint och försiktigt pysslade med en grav. Utan att de kunde se det tittade jag lite försiktigt på dem och tyckte mig ana den stora gemensamma tillfredsställelsen de kände när de gjorde graven fin.

När jag fortsatte promenaden kom jag att tänka: "Det där pysslandet gör de inte för den som ligger i graven (som inte vet om det) utan för sin egen skull." Och som jag ser det - så gör nog de allra flesta som lägger ner möda och besvär för att hålla graven fin.
Jag kan inte föreställa mig annat än att de finner stort, eget, välbehag över att få hålla på med detta, men kanske också finns där en liten, liten "känsla" av ett måste - för att slippa tanken "Vad ska annars andra tycka om jag inte håller graven fin?"

Eftersom mina lunchpromenader är ganska långa så hann jag tänka lite till. Till att börja med - mig själv och mina egna känslor. Kom på att jag nog saknar en del "vanliga" - känslor som många andra har. Som att jag aldrig skulle se till att någon inom den nära familjen skulle begravas. Mamma, pappa, en yngre syster och en yngre bror - är alla kremerade och strödda i en minneslund vid Skogskyrkogården i södra Stockholm. Som jag aldrig har besökt.

En del för att jag är för lat för att kunna tänka mig behöva sköta om gravar men huvudsakligen för att jag totalt saknar känslan att behöva ha en plats för att behöva gå till för att - ja vad då?
Jag - firar i stället årligen deras minne på deras "födelsedagar" genom att , sent om kvällarna, tillåta mig en stunds mild "minnesstund" i fullständig stilla och tyst ensamhet. Där jag tankemässigt har en pratstund med dem.
Där jag, på hans dag, skålar med broder Kenneth med en liten "whisky".
Av för oss två - speciella personliga skäl.

När jag passerade macken vid den stora rondellen på 52-an så började en ny tanke pocka på uppmärksamhet: "Är det inte samma känsla bakom det här med att pyssla om gravar som att känna starkt engagemang för miljön?"
Jag menar - gör man det inte mest för sin egen skull?

Jag menar, ett litet elakt exempel då, det där med att t ex kommunen byter till elbilar (för klimatets skull) beror nog mera på att de som bestämt det känner samma slags, eget, välbefinnande som kvinnorna vid graven.
(Kanske också med en liten önskan om att få förevisa sin fina moral.)
För klimatet märker det ju lika lite som den begravde gör av pysslandet vid graven. Vill jag tänka mig, och ordet plakatpolitik passerar lite snabbt…

En kort stund därefter funderar jag om jag inte borde skämmas för att jag tänker så. Men kommer på att jag nästan helt saknar den känslan/förmågan också…


Att få bestämma…                                     (26 mars 2019)

…är något av det roligaste jag vet. För all del - det beror på. Kommer jag på i den sena måndagsnatten där jag sitter i favoritfåtöljen och unnar mig att njuta av gamla minnen. Goda sådana vill jag framhålla.
Precis som de viner som brukar hålla mig sällskap.

Om du nu vill stanna kvar och läsa vidare får du då ta del av en text som lyser av självgodhet vilket präglar en stor det av min personlighet. Och som har kunnat blomma ut just för att jag haft positionen att vara den som fått bestämma.

Jag har ett antal gånger berättat att jag varit ägare av mindre företag. Alla i tidningsbranschen - vilket jag emellanåt tackar försynen för - men kommer på att jag själv har stor delaktighet i att det varit så - roligt.
Och det har varit roligt att få bestämma.

Det var i början av 1990-talet där vi var fem anställda och så jag. Vi gav ut en tidning som var trevligt lönsam och bland de anställda fanns en kvinna som sålde annonser, en naturbegåvning för detta. Och de övriga var journalister som brann för ämnet som vår tidningen bevakade - bussar, busstrafik och bussturism.

Skötseln av företagets ekonomi hade jag lagt ut på en fristående bokföringsbyrå och vårt prenumerationsregister sköttes av ett företag som erbjöd sådana tjänster.
Efter ett tag tyckte jag att de tjänsterna utfördes en aning "segt" - nå, i alla fall inte så snabbt och tillgängligt som jag önskade.
Det var dags att anställa en person som kunde sköta företagets ekonomi och prenumerationer. Vilket skulle ge mig den fina servicen att mina önskningar skulle kunna åtgärdas - bums.

Kanske jag ska lägga till att vi alla - även jag - hade en bruttolön på 20-tusen kronor i månaden. Hyggligt betalt på den tiden. Jämlikt, ansåg jag,
Nix - inget kollektivavtal.

Bland dem som sökte platsen som handläggare av vår ekonomi och prenumerationer utkristalliserade sig så småningom en ung tjej som kunde uppvisa mycket goda vitsord förutom att hon dessutom förmedlade till mig en känsla av "ett sinnelag" som var förtroendegivande.

När vi så småningom skulle komma "till skott" så frågade jag denna fröken Åsa Lindblom vad hon hade tänkt sig för lön.
Jag vill kraftigt framhålla att detta var en ung dam med skinn på näsan - så hon såg mig stint in i ögonen och sa "Jag vill ha lika mycket som jag har nu - det vill säga 16.000 kr i månaden."

Jag satt tyst en kort stund och så svarade jag:
Det får du inte - men om du kan acceptera 20-tusen kronor i månadslön så får du jobbet!

Du - jag älskar en viss typ av människor, de som kan förmedla en stark känsla av "någonting positivt till mig" som jag tror på - och jag har alltid gillat känslan av att få bestämma.
Och var nog långt före många andra vad gäller frågan om - jämlikhet.
Och det kunde jag vara eftersom det var jag - i det här fallet - som ägde företaget.

För att skryta vidare, jag har blivit erbjuden jobb som chefredaktör på stora tidningsföretag, och jag har blivit erbjuden att få plats i styrelsen för ett lokalt politiskt parti.
Inget lockar mig för jag vet att jag är snudd på värdelös när det gäller att jobba för andra där jag måste ta hänsyn till deras "värdegrund" (för att använda ett aktuellt ord) men om jag får bestämma själv - kan jag få en del saker uträttade…


Det började med…                                     (25 mars 2019)
Uppdaterad

…en hårdmacka med Västerbottenost på. I sällskap med glas kall "röd" mjölk.
Jag, som mestadels i livet varit synnerligen förtjust i att jobba, vilket, tror jag till mycket beror på att jag varit "egenföretagare" - eller kanske jag ska beskriva det som ägare av (flera) mindre företag med som mest sex anställda.
Men numera gläds jag storligen över att ha möjligheten få sitta lite stillsamt så där och känna hur livet passerar i lugnt och trivsamt tempo.
När jag skriver de orden känner jag hur angenäma minnen viskande passerar och skapar en stunds fundering till varför jag har så lätt att njuta av småsaker…

Försynen har varit mig nådig - som kan få mig så lätt att falla i ett läge av stor njutning - som av att knapra i mig en hårdmacka med ost - och ett glas mjölk.
Och hamnar i en stunds debatt med mig själv i hur jag ska tyda att jag så lätt är att förföra (få att känna njutning, samhörighet, entusiasm) och om jag ska se det som positivt eller negativt.

Njutningen av ostmackan måste tvärt ha avtagit, konstaterar jag, enär jag plötsligt började fundera lite över våra lokala politiska partier och deras eventuella försök (förmåga) att förföra mig.
Den är noll!

På lika sätt som att jag inte förförs ett dugg av matförslag som försöker väcka min aptit med saker som "när- eller krav- eller ekologiskt odlat" - förmår några av våra lokala politiker med sina "trist förpackade löften" väcka upp en lust att ge dem min röst.

Ber om ursäkt för att tjatar om det igen - men inte lockas jag till besök hos restaurang som redovisar för mig att de (minsann) har installerat ny synnerligen miljövänlig diskmaskin i köket, eller att de (minsann) ha installerat halkfritt golv i köket med omsorg och personalen som jobbar där. Och kaffet de serverar (minsann) är Fairtrade-certifierat och att personalen (minsann) har kollektivavtal.

Du förstår säker hur jag menar - det är andra saker - som de med sina argument får mig att tydligt känna att här väntas någonting ljuvligt om jag besöker dem…
Jag går ju dit för att få - njuta. Ha en god och trevlig  stund - inte då bara av maten utan även av den trivsamma miljön.
Inte för att bli mätt på ekologiskt odlad mat.

Och så åstadkommer de någon slags berättelse som får mig att känna så - och bli en förväntansfull kund.

Man kan ju, om man inte är som jag, tycka att det är skillnad på vad en restaurang erbjuder och lokalpolitik. Det får du väl - men jag tycker inte så.
Och den största anledningen till att jag tycker så är nog att de (lokala politikerna) på intet sätt förmår ge mig  - en berättelse som får mig att kunna se, känna, ana, ge mig hopp om, att där - om de får min röst - att jag som Vingåkersbo kan framkalla en bild framför mig av "framtida ljuvligheter".

Det är synnerligen svårt att väcka upp lustkänslor hos mig med enbart torr information. Däremot kan jag lätt fångas av den om den serveras mig (inbakad) i form av en "god berättelse".

Får jag ge några exempel? Tack.
1 - Du känner ju till att en sträcka längs ån är avstängd - på grund av rasrisk.
Det har kommunen meddelat oss ortsbor på ett sätt som får en puss av moster att framstå som lockande.
Där skulle  - en sån person som - Jag - lätt ha kunna åstadkommit en berättelse som med sin personligt berättande text skulle ha förklarat; varför det har hänt, vad som behövs för att laga det och varför det tar så lång tid innan det blir gjort.
Och - ganska säkert - skulle min text ha kunnat få dig att vilja sända blommor till kommunhuset för att visa din tacksamhet för deras omtänksamhet.

2 - Du känner förstås till hur Läppeborna har kämpat för att få fartkameror vid de stora genomfarterna. OK, hur har vi då fått ta del av detta? Jo, genom ett jämrans gnällande och deras klagomål åt olika håll - som de ansett vara ansvariga för senfärdigheten.
Trist som en fiskpinne på en Nobelmiddag.
En sån person som - Jag - skulle förstås hur lätt som helst - ha kunnat få till en berättelse om Läppebornas situation och oro - som fått dagens Greta med sin ångest - att framstå som direkt mesig.

Skolan då? Du, jag kan fabulera och småljuga lite, hur lätt som helst - men där skulle min förmåga inte räcka till för att kunna åstadkomma en medryckande positiv berättelse…

Jodå, klart jag överdriver, lite då, och vad jag skriver ska till viss del tolkas som ironi. Men nog vill jag tycka att kommunens politiker och tjänstemän missar ytterst goda möjligheter att vinna ortsbornas varma förståelse för sitt viktiga arbete.
(Och att vinna möjligheten till att utses till landets bästa kommuntidning m m)

För att jag inte ska glömma att ta med det - det kan inte kommunen - inte heller något av våra lokala politiska partier åstadkomma.
Och - en smula elakt - de kan inte och begriper det nog inte heller.
Fördelarna alltså.

Så ber jag att få avsluta berättelsen om en ostmacka med att citera vad professor Torbjörn Fagerström berättar:

"Att skriva är att vilja berätta en intressant historia - åtminstone för mig.
Glädjen att formulera mig och att leka med orden, men också söka vägar att säga något intressant på ett roande sätt, driver mig när jag slår mig ner vid ordbehandlaren.
Normalt vill jag att den historia jag berättar även ska ha något djupare syfte än att bara roa, den ska även oroa, stämma till eftertanke, eller ge en insikt eller ett nytt perspektiv."

Det behöver man inte vara professor för att vilja, eller kunna - men man måste ha - lusten.


Stollig pseudovetenskap…         (24 mars 2019)

…kom jag att tänka på denna morgon när jag såg vad jag skrev i går.
Då jag kom att tänka på professor Torbjörn Fagerström som gärna driver frågor som går på tvärs mot trendiga åsikter - som skriver:
"Det finns gott om stolliga pseudovetenskapliga läror som försöker skapa sig en nimbus av - vetenskaplighet. Ett par exempel - astrologi och homeopati som försöker flytta fram ställningarna.
Gemensamt för dessa pseudovetenskapliga strömningar är att de - i likhet med akademisk tokfeminism - inte betraktar all relevant kunskap att de inte väger stödet för en uppfattning mot de faktorer som talar emot den, att de inte är beredda att ompröva en ståndpunkt till förmån för en annan.
De bryter, kort sagt, mot den rationalistiska attityd till kunskap som brukar kallas ett vetenskapligt förhållningssätt.

Den som sa:"Varför ska man tro på astronomer? De ändrar sig ju hela tiden. Astrologins förutsägelser, däremot, har varit oförändrade i tusentals år!", var förvisso rolig, men missade poängen.
Ett vetenskapligt förhållningssätt - i detta fall representerat av astronomin - garanterar varken att en viss uppfattning är sann, eller att den är oföränderlig, bara att uppfattningen har tillkommit genom en process där fakta tagits på allvar och där alternativa uppfattningar ständigt har prövats och utvärderats på logiska grunder.
En sådant förhållningssätt är en viktig faktor som skiljer vetenskap från pseudovetenskap, astronomi från astrologi, seriös genusforskning och tokfeminism.
Pseudovetenskap är dogmatisk, vetenskap är tvivel."


Sverige behöver män som vågar vara män…

Skriver Bitte Assarmo

"Ibland önskar jag att jag skulle kunna väcka upp min morfar ur den eviga sömnen, så att jag kunde få se hans reaktion på att vuxna män gör handhjärtan och lägger ut selfies på sociala medier.
Morfar, som var stolt och rakryggad och som visste både sitt och sin hustrus värde – och som inte hade minsta tanke på att någon av dem var värd mer än den andre – vad skulle han ha sagt om han sett exempelvis Gustaf Fridolin in action?
Jag kan riktigt höra hans röst, drypande av outsägligt förakt för detta tramsande:

– Vilka stollerier!"

Och det är det ju. Handhjärtan med tillhörande känslosvall är så stolligt att de vuxna män som ägnar sig åt sådant borde skämmas. Men det gör de ju inte, eftersom det är så män ”ska” vara enligt dagens feministiska läroplan. Mäktiga män i politiken ska med darrande röst och en tår i ögonvrån prata om humanism och värdegrund istället för att fatta vettiga beslut på saklig grund."

Läs gärna kommentarerna till artikeln…

Ah - jag kunde bara inte låta bli - en kort saga…



Miljödiskussionsresistent…               (23 mars 2019)

Håller jag på att bli det, undrar jag, efter att ha läst det här inlägget hos DGS av Lennart Bengtsson.
En text som börjar så här: (läs gärna kommentarerna)

"Redan under tidigt 1800-tal försökte fysikerna förstå varför jordens klimat var så gynnsamt. Anledningen var att strålningen från solen omöjligt kunde förklara jordens höga medeltemperatur. Enligt tillförlitliga beräkningar borde jorden snarare ha en temperatur på minus 20°C i stället för de nästan lika många plusgrader som observerades. Vad var orsaken till detta? Var det helt enkelt Herren Gud som i sin välvilja hade skänkt människorna ett klimat som det gick att leva i?

Fysikerna är envisa rackare, som ibland inte drar sig för att förneka vad som står i de heliga skrifterna, fortsatte likafullt med sina mätningar och beräkningar. Kan man tänka sig, till slut listade de ut att det fanns gaser i luften som vattenånga, koldioxid och ozon som faktiskt absorberade såväl solstrålning som jordens värmestrålning mot rymden och som därmed gav oss temperaturer som det gick att leva i."

När jag läst resten av vad Bengtsson skriver så drabbas jag en kort stund av någon slags rejäl uppgivenhet över sakernas tillstånd (klimathysterin) som dessbättre (för mig då) så småningom ändrar sig till min sinnesstämning av någon slags aggression där jag viskar "Jävla korkskallar" och menar väl då i första hand de 285.899 väljare som valde MP i riksdagsvalet (varav 35450 i Sörmland och därav 163 i Vingåker).

Stopp, stopp - jag ändrade bums denna min viskning till dessa "stackars okunniga som låter sig påverkas av sina känslor i stället för fakta".

Och skulle gärna få sätta mig ner och ha en lugn pratstund med någon av de 163 i Vingåker som röstade på MP (i riksdagsvalet) och höra deras svar på vad Bengtsson skriver i slutet av sin text:

Sedan kan man reflektera var som händer i samhället om man stänger av energiproduktionen och därmed tvingas återgå till ett fossilfritt samhälle och detta med en befolkning som är 10 gånger större än 1750.
Hur kommer det att gå med arbeten, vad händer med statens och kommunernas skatteinkomster. Hur skall välfärden finansieras och var skall försäkringsbolagen investera pensionspengarna?
Kanske man kunde förväntat sig att man kunde ha reflekterat över detta?

För att till slut knyt an till rubriken - jo, jag börjar bli jämrans trött på miljömoralisterna…

270 klimatforskare - skriver Bengtsson i sin text.

"Det fick mig att börja fundera. När jag hör ”forskare” så tänker jag på en person med en dyr utbildning, en hög lön och ett arbete med mycket höga omkostnader – allt finansierat av skattebetalarna.

Har vi verkligen över 270 ”klimatforskare” i Sverige? Behövs det verkligen så många? Vad sysslar de alla med om dagarna? Vad har de åstadkommit hittills? Vad har jag fått för mina skattepengar?"
Bo Ek i en kommentar hos  DGS


Varför Vingåker?                                     (20 mars 2019)

Ja, varför Vingåker, kom jag att fundera lite över sent om tisdagskvällen där jag satt smått förnöjd efter ännu en trevlig dag. Dagens bowling gick hyggligt bra, vädret har varit strålande hela dagen och jag noterar att SMHI nu kunnat konstatera att våren ankom Sörmland den 13 mars. Har ätit en god kvällsmåltid (med ett glas rött) tillsammans med Madame, har hunnit tvätta den synnerligen smutsiga bilen till en skinande dito. Har droppat någon slags vätska (3 ggr/dag) i det nyopererade vänsterögat, unnat mig en stilla dusch och hamnade som så många andra kvällar i - favoritfåtöljen…

Och då kom små funderingar kring "Varför Vingåker?" Jodå, jag vet klart varför jag hamnade här efter att ha bott i Stockholm den mesta tiden av mitt vuxna liv. Blev gediget trött på stressen i huvudstaden och letade efter ett ställe inte allt för långt bort då mina barn och deras familjer bor kvar där.

Efter att ha köpt hus i Skinnskatteberg därefter Kolsva (där jag aldrig riktigt trivdes på någon av orterna) blev det Vingåker  - kanske mest på grund av att ett par goda vänner från Tumba flyttat hit och funnit sig väl rätta och anständiga huspriser.

Vallgatan 1, blev adressen, som efter ett par år byttes till ett mindre hus på Marknadsvägen. Där jag trivs synnerligen gott. Inte så långt från centrum men lite på sidan om, så där, i ett lugnt läge med utsikt mot Hacksta-Ö.

Och där sitter jag alltså nu och funderar över Vingåker och vad kommunen erbjuder mig. Gör i huvudet en lista över de  lokala näringar jag stadigt utnyttjar.
- Ica
- Systembolaget
- OK/Q8

Mindre ofta:
- Apoteket
- Joans
- Strandviks blommor

Mer sällan:
– ELON
– Woodys
– Perssons bygg
– Mählqvists rör
– Vårdcentralen

Min tandläkare (med årliga kontrollbesök) har jag i Västerås (sedan 1976), mina kläder köper jag huvudsakligen hos Piccadilly i Köping (som lägger upp byxorna medan jag väntar och då passar jag på att komplettera med annat), min bil servar jag i Katrineholm (liksom besiktningen), mitt (enda) utåtriktade nöje - tisdagsbowlingen - sker i Katrineholm.

Nog kan man väl förstå min fråga - varför Vingåker?
Och jag är inte minsta förvånad över hur lätt jag kommer på svaret - jag trivs så bra med orten och dess invånare…


Gammal skåpmat…                                (18 mars 2019)

…bör rensas bort fick jag för mig denna morgon. Kanske en kvarvarande effekt från ett mycket plötsligt anfall i går där jag drabbades av en oemotståndlig lust att byta sängkläder, sätta igång tvätt- och diskmaskinen plus att totalsanera det stora duschrummet med sin bidé och toastol. För jag grep mig raskt an att börja radera gammalt skräp ur min dator.

Som så ofta, när det gäller mig, det började helt lätt och galant tills jag skulle börja radera gamla inlägg här på nattgöken. Jag började läsa vad jag skrivit 2017 och då föll jag i viss förtjusning över mig själv - för - tänk så mycket (ja någonting) jag har fått ur mig genom åren. Som det här…


Han stod vänd mot henne och ritade i sanden en enkel uträkning med romerska siffror:
I + XI = X

"Ett plus elva kan väl inte bli tio" svarade hon genast.
– Kan du tänka dig något sätt på vilket det här skulle kunna bli rätt? frågade han.
– Nej, svarade hon, Det stämmer definitivt inte.

Då sträckte han varligt ut handen och fattade hennes, och drog henne runt till sin sida av gången. 
Hon såg då tecknen från hans håll.

X = IX + I

Ibland måste man byta perspektiv för att se någon annans sanning…



Det fanns en tid då jag funderade starkt över att åstadkomma en "bläddertidning" och veckovis lägga ut på internet (kostar just inte så mycket att åstadkomma rent tekniskt) men insåg snart min begränsning för att kunna (orka) åstadkomma den saken.
Nå - det skulle väl fortfarande vara möjligt om jag fick hjälp av fler skribenter.

Städningen fortsätter - men avbryts en stund för att berätta om Miniature Kingdom - en modelljärnväg i Kungsör - en imponerande anläggning…


Kommunen ska inte lägga sig i…
(17 mars 2019)

Charlotte Prennfors (M), tycker inte att kommunen ska blanda sig i om företag har kollektivavtal eller inte.
Och blandar man sig i ska riktlinjerna följas, säger hon.

Kan jag läsa i Kuriren. Där jag också läser:

"Hon ifrågasätter om det är kommunens uppgift att kräva kollektivavtal för leverantörers anställda.
– Det är inte för kommunen att peta i näringslivet, så länge de inte bryter mot några lagar."

Jag delar helt Prennfors åsikt - kommuner ska inte lägga sig i det här med kollektivavtal.
Kommuner ska lägga sig i så få saker som möjligt utanför sin egentliga verksamhet - att styra kommunen - och jag minns hur jämrans irriterad jag blev när jag hörde att kommunen godkänt att ansluta sig till någonting som kallas Fairtrade.
Varför jag blev irriterad kan du bl a förstå (hoppas jag) om du läser detta.

Och jag har ett flertal gånger frågat mig till vilken nytta kommuninnevånarna har fått av denna - fadäs/trams?
Ingen - om du frågar mig och jag känner mig inte det minsta stolt som Vingåkersbo över att kommunen har anslutit sig. (Kanske de i kommunfullmäktige känner det så. De är av annat slag än jag.)
Snarare tvärtom - och jag vill att kommunen slutar slösa skattpengar på sådana skitsaker för att försöka kunna visa upp någon slags "human sida"…
Sådant får kommunen vara så bussiga att överlåta till dem som visar personligt engagemang i frågor av det slaget.
Jag är inte en av dem…

Det finns fler


De vilsna miljömupparna…        (15 mars 2019)

…tänker jag när jag läser ett "debattinlägg" i Kuriren undertecknat av sju miljöpartister i Katrineholm.
Där kan jag bl a läsa att de ställer följande frågor:

"Är vi beredda att näst intill helt sluta flyga, är vi beredda att minska vårt bilåkande, är vi beredda att betala mer för maten, att äta mer när- och säsongsodlade svenska grönsaker istället för influgna tomater och exotiska frukter, är vi beredda att minska köttkonsumtionen, är vi beredda att överhuvudtaget minska vår konsumtion?"

Nej - det är vi inte!
Men ställer gärna en motfråga:
"Har de här sju undertecknarna funderat över vad "minskad konsumtion" kan ha/få för följdverkningar?
För den del av mänskligheten - de som är beroende av att ha ett jobb?
Låt mig få ta ett synnerligen enkelt (och personligt) exempel på vad jag menar - som även en miljöpartist i Katrineholm borde kunna begripa.

Jag, som pensionär, har haft lyckan att ha varit företagsägare under den tid i Sverige då det var roligt att vara egenföretagare. Det har också haft det goda med sig att min nuvarande situation är sådan att jag (fortfarande) kan unna mig lite av "livets goda" dvs att då och då (tillsammans med Madame) kunna unna oss restaurangbesök när vi känner för det och en så där tre-fyra gånger om året unna oss resor.
Någon enstaka med flyg, de flesta med bil. Här pratar jag om långresor (som en kommande bilresa till södra England, eller möjligen Ungern) och inte resor av den kortare typen av att vakna en morgon och säga "Ska vi ta bilen och åka till Trosa för att få lite omväxling?"
Och så gör vi det…

För att jag ska slippa redovisa en lång lista så ställer jag i stället motfrågan: "Kan ni "undertecknare" i Katrineholm föreställa er hur många företag jag, Madame och likasinnade håller levande med vårt levnadssätt?"
De som jobbar på bensinstationer, bilverkstäder, vägkrogar, de hos Joans, de som jobbar på ICA där vi köper av de "influgna varorna" de färjerederier vi brukar, de hotellanställda hos de hotell vi bor på och, och och…

De som har lite i skallen förstår vad jag vill komma - hoppas jag…

Personligen är jag synnerligen medgörlig vad gäller vissa minskningar - som vad gäller antalet miljöpartister (i allmänhet) men mera speciellt sådana då som skriver debattinlägg i Kuriren.
Speciellt om de nämner Greta som ett föredöme…
Greta Thunberg och hennes mamma Malena Ernman anser att vi måste sluta konsumera. I princip allt. Annars går jorden under inom några år. Våra ”utsläppsnivåer” måste ner på noll redan idag. Samtidigt har Greta Thunberg på rekordtid blivit ett internationellt varumärke; en produkt och en klickmagnet. Därmed är hon också ett fantastiskt sätt för media att sälja annonser för konsumtionsvaror. Precis det familjen Thunberg säger sig vilja motverka. Ironin är påtaglig. För den som vill se den. (Jens Ganman)

PS - Jo, jag som läser böcker i ämnet, seriösa artiklar, som besöker många alternativa media som skriver i ämnet - kan tydligen mer om "klimatet och vad som påverkar det" än de flesta miljöpartister…

Och ser gärna att de sju undertecknarna och andra inom MP tar sig tid att läsa den här boken - där skribenten - rejält - drar ner brallorna på miljöfolket…

PS - I Sverige finns tre företag som släpper ut kolossala mängder koldioxid – stålbolaget SSAB, cementtillverkaren Cementa och oljebolaget Preem som raffinerar olja i Lysekil, enligt Naturvårdsverkets beräkningar. Tillsammans står de för nästan lika stora utsläpp som samtliga fordon i Sverige.


Avtackningar och annat…                    (14 mars 2019)

…har jag arrangerat ett antal gånger då av mig uppskattade anställda har valt att gå vidare. Därutöver har jag som företagsägare under mer än 40 år - bjudit de anställda på Julbord. Och - vill jag få till protokollet - då inte valt efter de lägsta priserna utan efter vad besöket förväntas ge i form av - upplevelser.
För all del - det kan man ju göra om man är ensamägare till ett företag som "går med vinst". Jo, du har rätt, mycket tack vare de duktiga anställda.

Läser med ett visst nöje (antar jag det är, eftersom jag ler) och en smula överraskning en artikel i Kuriren som har att berätta att Vingåkers kommun - vid sina avtackningar, möten  och Julbord - har nyttjat Joans Café  och Bistro på Bondegatan - och tidningen har så fått reda på att personalen där inte har kollektivavtal.

Inte bra, antar jag Kuriren anser, eftersom som det anges i kommunens riktlinjer att kommunen ska anlita företag som har kollektivavtal. Och redaktionen tycker sig därmed ha hittat en anledning att visa sin "viktiga del som angelägen röst för" - jag har glömt vad det är för floskler…

Nå, de ansvariga för uteätandet i kommunen säger sig samfällt inte ha haft vetskap om att Joans anställda inte har kollektivavtal.
Nu citerar jag ur artikeltexten:
I Vingåkers kommuns riktlinjer står det "Leverantörer till Vingåkers kommun får inte vidta åtgärder som innebär att gällande lag eller kollektivavtal för arbetet åsidosätts. Om leverantören inte tecknat svenskt kollektivavtal ska ändå motsvarande villkor gälla för leverantörens anställda".

Och om det senare finns på Joans vet kommunen inte.

Det finns kommunpolitiker jag gillar lite extra - som kommunstyrelsens ordförande Anneli Bengtsson, som säger sig föredra att företag har kollektivavtal.
Den uppfattningen ska man ju ha om man är socialdemokrat.

Men hon säger också i artikeln sådant som jag uppskattar:
"Men när man väl ska göra något, när personalen ska äta något tillsammans, tittar man på det utbud som finns. Vad har vi för möjligheter att handla?
Båsenberga ligger lite avsides och kanske är det även en kostnadsfråga
Jag ser det inte som att vi gynnar en viss restaurang mer än andra, jag ser mer vad finns det för restauranger och vilket utbud har de?.
"

Puss på dig Anneli Bengtsson - tänker jag när jag läser att hon säger så.

En renlärig S-märkt kommunfullmäktigeordförande (kan jag få för mig) skulle ju vid en avtackning lite urskuldande ha kunnat (pressad av tanken på mediadrev) säga till den avtackade:
"Vi skulle så gärna ha velat fira av dig på Vingåkers bästa restaurang, Joans, men så fick vi veta att de inte har kollektivavtal. Och som du vet - ska kommunens leverantörer ha det - så det får bli prinsesstårta Citykonditoriet i stället."

Men det gör inte Anneli Bengtsson.
Bravo!

I Vingåker har, förutom Båsenberga, också Citykonditoriet, Tailor vid outleten och Tre kronor på Skolgatan kollektivavtal

PS - även om jag raljerar lite över Kuriren i texten ovan - vill jag gärna ge ett erkännande om att jag tycker artikeln är skriven i en mycket bra "ton" - saklig och informativ.
Bravo!


Rättvist?                                                                 (12 mars 2019)

Känner så här i sena natten ett inre tryck av att få referera till förra inlägget där jag fick frågan "Tycker du det är rättvist?" Där jag lite undvikande ansåg att det möjligen kunde vara en aning "moraliskt förkastligt".

Det minnet gör mig besviken på mig själv, och jag försöker undkomma den nesan genom att förklara för mig själv att händelsen hände just som vi skulle gå in och spela en bowlingmatch.

Skräp Wimsegård. Sa jag nyss till mig själv där jag satt i favoritfåtöljen.
Platsen för nya tankar…

För, bäste läsare, mot vem är det orättvist att L-profilen i EU har synnerligen god lön från EU - och att hon därefter har fått möjligheten att tjäna ytterligare 70-tusen kronor i månaden via två styrelseuppdrag?

Som jag ser det uppkommer orättvisa när någon får en fördel som drabbar någon annan. OK - igen - vem drabbas av att vår EU-politiker har lyckats ordna det så bra för sig (ekonomiskt) att hon kommit i den här situationen?

Ingen - absolut ingen!
Men många har drabbats av en vanlig svensk åkomma - avundsjuka.
Om jag också ställer frågan - vem/vilken skulle få det bättre (ekonomiskt) om politikerns extrapengar tas ifrån henne?
Ingen - absolut ingen!

Så vari består då den av så många upplevda orättvisan?
Stavas inte svaret - egentligen - Fet avundsjuka?

Vilket aldrig skulle drabba en sådan person som Zlatan som under många år haft en så där 100 miljoner kronor i årslön  + reklampengar.
Trots likheten - båda har kunskaper som någon är beredd att ge pengar  -  för att få tillgång till.


Ideologi…                                                               (11 mars 2019)

…är ingenting som lockar mig, vill jag påstå utan att rannsakat mitt minne med samma styrka som den starkt vänsterpartistiske person jag lyssnade på just innan bowlingmatchen mot Sköldinge skulle starta.

Den här mannen, vill jag förstå, handlar alltid på Coop och skulle sannolikt hellre svälta ihjäl än förnedra sig med att ha synts som kund hos kommunens Ica-butik.
Sådant bryr jag mig noll om dvs jag kan möjligen förundras över ett sådant agerande men är till mitt sinnelag benägen att låta människor själva få styra över sina liv.

Vi är bekanta sedan många år tillbaka, och jag vill (för att jag finner det så märkligt) framhålla att han är en V-partist med humor och uppvisar betydande kunskaper från många ämnen. Dessutom trevlig i största allmänhet.

I dag råkade jag överhöra ett samtal där har var kraftigt irriterad på dagens Coop
"De tänker numera bara på pengar och har helt tappat ideologin".
Och, här råder hos mig ingen tveksamhet att hans åsikt är "Coop ska inte göra vinst utan det ska visa noll på sista raden i sitt bokslut" - kanske inte ordagrant men ingen tvekan om innebörden.

Då jag en stund senare hamnade i samtalet framförde jag åsikten att företag måste få tjäna pengar för att kunna överleva.
Vad han ansåg om detta vet jag inte för han överförde svaret på min fråga genom att komma med en motfråga där han hänvisade till vår L-politiker som är svensk representant i EU och hennes "extraknäck" som gav henne 70-tusen netto i månaden. Och frågade om jag tyckte det var "rättvist".
Jag svarade någonting som var mera åt att jag fann det omoraliskt.
Jag minns inte riktigt vad det var han sa som retade upp mig en smula för jag hävde ur mig något åt det här hållet: "Jag har lite svårt för folk som bygger sin uppfattning om världen genom att bara läsa "den näst sämsta tidningen i Sverige - Kuriren - och därefter den sämsta - Aftonbladet" och lade till "läs natttgöken så får du ta del lite av verkligheten".
Då utropade han bara "Fake news" flera gånger.
Dessvärre kunde vi inte fortsätta vår samtal enär det var dags att börja "kasta klot".
Och det gjorde vårt 10-mannalag (varav fyra kvinnor) från Vingåker så bra att vi slog Sköldinge med 324 poäng över fyra serier.

Men min vänsterpartivän kom med en liten klurig tanke: "Vad tror ni skulle hända om det blev tiggeriförbud i kommunen och om jag då satte mig utanför Coop på en pall - men utan mugg?"

Ingen hade något svar - men alla log vid tanken…

Det gjorde jag också - men undrar nu så här i efterhand vad han menade med fake news…


I sällskap av ett glas vin…          

…i den sena onsdagskvällen kan ju sluta lite hur som helst - i alla fall om man inte har något speciellt för sig. Annat än att njuta av den tysta kvällen som ger tankarna fritt fram att virvla runt som de vill.
Du - livet kan just inte bli så mycket skönare en februarikväll i Vingåker - i alla fall inte på Marknadsvägen 5 där jag bor…

Så smög sig in en liten irritation, jag kom att minnas att jag tidigare i dag läste en artikel i någon tidning där Stefan Löfven var medelpunkten i texten. Nu kanske det inte är direkt ordagrant men Löfven yttrade något i texten om att han inte ville ha med SD att göra då "Sverigedemokraterna har sina rötter i nazismen".

Om det vet jag inte så mycket annat än att jag har - till leda - hört andra politiker påstå samma sak.
Vilket jag för ingen del bryr mig om - SDs rötter alltså - eftersom jag anser det i så fall var för så länge sedan att det är preskriberat och att jag huvudsakligen  bryr mig om vad våra riksdagspartier erbjuder för tankar om framtiden.
Jag har den - tydligen - märkliga uppfattningen att det mera kommer att påverka min framtid än vad SD var i slutet av 1900-talet.

Försöker komma på om jag också låter mig påverkas av dåtiden. Kommer först inte på något viktigt alls men snuddar i alla fall vid tanken att "kan det vara det där med att SJ tidigare körde med (dessa miljövidriga) ånglok som numera får mig att i största möjliga mån undvika att ta tåget i stället för min bil?"

Tja, kanske. För - varför skulle jag vara annorlunda än Statsministern när det gäller att ha grumliga tankar…