11 juni 2018

"Svenskar brukar inte vara så lättkränkta när det kommer till heder, nationalitet och såna saker.
Många av oss kanske ogillar när man skändar svenska flaggan, driver med nationalsången, uttrycker sig nedsättande om vår folkgrupp eller helt enkelt skrattar åt vår kultur, men vi saknar den ryggmärgsreflex som gör att vi vill slå människor på käften.
Vi tar det helt enkelt inte tillräckligt personligt."

Jan-Olof Sandgren

"Man måste hålla isär begreppen utbildning och bildning, jag känner många människor som har en relativt låg utbildning men har genom livet skaffat sig en relativt hög nivå av bildning.
Att vara bildad innebär bland mycket annat att kunna göra analyser och konsekvenser av diverse beslut, detta verkar inte vara det mest framträdande draget hos s.k utbildade personer från flera av våra flummiga universitet/högskolor."
Nils Dacke


28 maj 2018

Att inte ha koll på verkligheten är väl definitionen på psykos.
Västvärlden är fångade i en masspsykos, där då makt blir enda värdet. Passar väl de mest makthungriga bra, så det är väl skälet till dess spridning. I kombination med västvärldens bortskämdhet.

Tvångströjan att bara räknas som representant för en grupp och som dessutom definieras av dem med mest makt, är inte bara förolämpande utan riktigt skrämmande.

Vi föds, lever och dör som individer. Med ett medvetande som vi registrerar och reagerar med. Att reduceras till en i mängden ger inte mig livsglädje. De postmodernt troende eller troende som tillhör religioner där individer inte räknas med, känns ju inte heller levnadsglada eller glada. Mest arga, bara.

Det är min fördom. Rättighetsivrarna inom vänstern eller företrädare för islam t ex, verkar bara missnöjda och arga och inte ett dugg nyfikna på verkligheten eller på andra människor. Så mördande trist. Tyvärr är väl båda orden, mördande och trist, relevanta för just de rörelserna.

Var och en har rätt till sitt eget liv och ingen rätt till något i någon annans liv. Så ser jag på saken.

Verkligheten finns och vi måste förhålla oss till den. Var och en har ett medvetande som kommer att släckas den dagen vårt liv tar slut. Det är en realitet fast många religioner går ut på att inte acceptera detta. Men om efterlivet finns eller inte spelar ingen roll, tycker jag, eftersom mitt medvetande bara har kontakt med den här verkligheten.
Och den har vi en skyldighet att göra så dräglig som möjligt. För oss själva och för kommande generationer.
Eva Danielsson


10 maj 2018

"Partiledardebatten som ägde rum i söndags 6 maj bjöd på en hel del makabra utspel, några av vilka fått stort utrymme i de nationella tidskrifterna. Men något som gick journalistkåren förbi var Isabella Lövins (MP) upprepade påpekanden om hur något som inte beskattas är att betrakta som en subvention, ett slags bistånd till medborgarna.

Det är inte första gången som offentliga företrädare far med liknande påståenden. Till och med finansminister Magdalena Andersson (S) pratar och agerar utifrån samma tanke.

Beskattningen av våra intjänade pengar är så normalt, att det har blivit ett slags naturtillstånd. Befolkningen i Sverige är så matade med konceptet, så mentalt försvagade av den offentliga sektorns överhängande närvaro, att den inte reagerar när en folklig företrädare säger att varje extra krona du får behålla av det du arbetat ihop är en gåva till dig från de bjudsamma politikerna.

Vi måste fråga oss: äger vi inte längre rätten till vårt eget arbete, till det vi tjänar genom att offra tid av vårt liv? Tillhör våra kroppar och hjärnor samt därmed frukterna av vårt fysiska och intellektuella arbete staten?

Visst kan man tycka att frågan är relativ. Om något beskattas mer än något annat, är det som beskattas mindre att betrakta som subventionerat. Perspektivet synliggör dock en djupt skadlig syn på beskattning, vilken numera tycks vara helt dominerande inom såväl vänstern som högern.
Perspektivet, språket och det som kommer därav är skadligt av flera anledningar. Med utgångspunkten för beskattning, att staten i grunden äger rätten till det vi producerar, banas väg för att driva igenom horribla beskattningsnivåer.

Eftersom skatter ändå upprör vågar politiker sällan röra inkomstskatterna för mycket. Istället gömmer man undan skatterna från medborgarna i skatter som inte syns på samma sätt. Det blir bensinskatter, elskatter och nu senast privata sjukvårdsförsäkringar som förs till beskattning. Ett annat exempel är den allmänna löneavgiften, en del av arbetsgivaravgiften, som mellan 2000 till 2018 har ökat från 3,09 % till 10,72 %. Detta är en inte en avgift som motsvaras av en förmån utan en direkt skatt.

Av detta kommer sedan de ekonomiska problemen, där minskad köpkraft i sin tur leder till nya samhällsproblem, såsom ökad arbetslöshet som en följd av lägre efterfrågan, en obalans mellan bidrag och lön vad gäller incitamenten att arbeta och en rad andra problem. Med tanke på den höga skuldsättningsgraden ökar detta även risken för bankhaverier. Som många kanske upptäckt leder också fler samhällsproblem ofta till ännu mer statliga interventioner, varför vi därmed också kan förvänta oss att den offentliga sektorn ökar ytterligare framöver.

Man kan givetvis avfärda Isabella Lövin och hennes likar som vänsterextrema. Men med tanke på att ingen ifrågasätter synsättet har det helt uppenbart etablerats konsensus i frågan, varför vi som ser hur det hänger ihop, måste opponera oss kraftfullt mot detta."
Tom Wintenstråle