Nattgöken - med sin egen värdegrund
(organ för Vingåker med omnejd)

E-post: mitt förnamn@wilmarsgard.se

 Vitsen är en lek med ord, kvickheten är en lek med folk och fakta,
humorn är en lek med livet.


Det blåser kallt…                          (2 april 2020)

Uppdaterad

…i alla fall utanför mina fönster. Så illa att jag inte har minsta lust/tanke på att ägna mig åt trädgårdsarbete. Inget annat arbete heller för den delen - så jag hamnar en stund framför datorn i ett försöka att finna lite förströelse - eller intressanta lärdomar - bland alla de många trista artiklarna om coronaviruset.

Går så där - vilket högst sannolikt beror på att jag (mentalt) blivit immun mot att påverkas (ens läsa) av vad där står om viruset. Som i sin tur nog mest beror på alla dessa känslopjunkiga artiklar där kändisar på olika nivåer får beskriva sina vedermödor som åsamkas dem på grund av viruset.
Vem fan läser sådant? frågar jag mig själv - och kommer efter en kort överläggning med mig själv överens om - att det måste vara människor vars IQ är i höjd med deras skonummer…

Från min smått självvalda "karantän" hemma i huset når mig just inga nyheter alls från vår kommun som berör min privata situation som Vingåkersbo. Inte ens kommunstyrelsens raska agerande vad gäller det för mig okända påstådda parkeringseländet (?) i centrum (I Vingåkers centrum har det varit ett problem att platser avsedda för korttidsparkering används under längre tid. Kommunen inför nu (1/4) P-skiva som ett sätt att komma åt problemet) lär påverka mitt kommande liv det mista.

Men kan inte låta bli att nyfiket undra om där nu har satts upp skyltar som berättar om att här måste användas P-skiva.
Liksom var någonstans man kan skaffa sig en P-skiva.
Är för lat för att orka ta fram bilen för att åka ner till centrum att kolla.
Börjar vela lite om den saken eftersom min vinkyl är helt tom.

Om du inte kan läsa något mer - så vet du var jag finns…

Till (om) de svenska männen…
När den apokalyptiska dagdrömmen blir verklighet står alla manliga män med skägget i brevlådan. För egentligen är vi ju alla cykelhjälmsanvändare som är vana att prata om våra känslor.
Det skriver GP kulturs krönikör Marcus Berggren.

Men också:
Jag försöker såklart skämta bort hela pandemin, fast jag vet att det inte är ett skämt. Men eftersom vi uppenbarligen har förlorat kontakten med våra inre grottmänniskor och om då de civiliserade saker vi har ersatt det med - inte betyder någonting.
Då är ju ingenting … ingenting.


Ett lätt val…                              (30 mars 2020)

Då menar jag hur jag ser på det där hur staten ska fördela sina pengar.
Tänker jag när jag hos ledarsidorna.se läser:

"Staten går nu in och upphandlar respiratorer genom Socialstyrelsens centraliserade upphandlingsfunktion. Trots att det normalt är ett regionalt ansvar att svara för sjukvårdsberedskapen. En respirator kostar idag mellan 250 000 och 450 000 kronor. En intensivvårdssäng kostar i runda tal även den en kvarts miljon kronor styck.

Regionerna har inte prioriterat denna beredskap över åren, sedan de centrala beredskapslagren avvecklades. Staten har inte heller, via länsstyrelserna, följt upp att regionerna har en adekvat sjukvårdsberedskap, vilket har lett till att Sveriges samtliga regioner uppvisar uppenbara brister i beredskap att hantera pandemier av virologiska eller bakteriologiska slag.

Själva baskostnaden för en intensivvårdsplats med respirator och säng blir uppskattningsvis 700 000 kronor. Då ingår inte mekanisk lunga och annan utrustning.
Mot detta skall ställas statens årliga kostnad för Jämställdhetsmyndigheten. Denna myndighet kostar medborgarna varje år 70 miljoner kronor eller lika mycket som 100 basutrustningar till en intensivvårdsplats." (min fetmarkering)

Bristerna, och Sveriges låga beredskap inom sjukvården blir allt mer uppenbara. I huvudsak beror detta på att såväl stat, regionerna och kommunerna prioriterat annan verksamhet. Verksamhet som i allt väsentligt präglas av populistiskt väljarfrieri riktat mot enskilda väljargrupper, och postmodernt relativistiskt politiskt korrekt tänkande. Ett pris som allt fler får betala för på samtliga nivåer.
Politiker på samtliga nivåer, statlig, regional och kommunal nivå, har alla samspelat för att utsätta klienter och personal för i grunden helt onödiga risker, när de istället har prioriterat kromade äppelskrutt, HBTQ-certifiering och en jämställdhetsmyndighet som till vardags har som huvuduppgift att avgöra vem som blivit mest kränkt.
Skriver Johan Westerholm.


Mycket att fundera över…         (29 mars 2020)

…så här i tider med påbjuden social distansering finns det gott om tillfälle till funderingar på konsekvenser av rekommendationer och åtgärder.

Jag har noterat att våra "alarmister" inte längre syns/hörs i media. De som pläderar för minskat resande, Mp mest då, kan nu läsa om konsekvenserna
av ett minskat resande . Fler än 2500 flygplan står parkerade och vid påsken startar
 resesäsongen. Britter och tyskar brukar vanligtvis invadera länderna kring Medelhavet och Kanarieöarna.
Turisterna svarar i dessa områden för en andel av BNP  från 40 % och uppåt. Oron är stor i området.

Andra alarmister vill gärna se en minskad konsumtion för att rädda jordens 
råvaror. När nu viruset nu tvingar till minskad konsumtion kan man se hur 
aktiviteten i  världen sjunker  och arbetslösheten breder ut sig med konsekvenser 
för individuell ekonomi. Misären kommer att öka. 
Större inhemsk konsumtion är nödvändig för tillväxt med export som bonus.

Rörelsen Friday for Future har kunnat ta en välförtjänt time out då deras måltavla 
politikerna är fullt upptagna med att rädda både liv och ekonomi.

Det finns förespråkare för att stänga av Stockholm för att i likhet med andra 
länder  minska smittspridning. Det kloka och logiska svaret blev från våra experter att  "smittspridning finns i omgivande regioner så att en avstängning inte kommer att påverka den spridningen. 
De rekommendationer och åtgärder som görs hos oss skall kunna ge en reell effekt som kan accepteras av allmänheten.Det bästa medlet mot spridning av smitta är om allmänheten iakttar social distansering från varandra."

När man som skett i flera länder stänger gränser och stänger in folk får man både 
effekter och nackdelar. Smittan kanske hindras, våldet i samhället minskar men 
inspärrningen kan ge ett ökat våld hemma och det kan bli svårt att mentalt hantera isoleringen.

"Vilka kriterier skall vara uppfyllda för att släppa hårda restriktioner?"
De frågorna kommer att sysselsätta virologer, psykologer, ekonomer och politiker 
ett bra tag framåt."

Tycker nog därför att den linje som experterna i Sverige valt är mer lagom. Landet körs på sparlåga med rekommenderad social distansering och en del förbud kombinerat med sunt förnuft.

Salig Putte Kock skulle i det här läget satt en 1:a för hemmaseger för Sverige och garderat med ett  X för att vi är så beroende av omvärlden för vår export.
Åke


Trist läge för Kuriren…                (26 mars 2020)

Läser med visst vemod att Kuriren har fått stort tapp av intäkter då många annonsörer har avbokat sina annonsbeställningar.

– Reklammarknaden har drabbats hårt av covid-19 och för oss har det inneburit annonsavbokningar av betydande belopp, säger Sörmlands medias vd Jenny Hoflund Bergvall.

Det har fått med sig att Sörmlands Media (som äger Katrineholms-Kuriren, Eskilstuna-Kuriren och Sörmlands Nyheter) har tvingats att införa korttids permitteringar för ett 20-tal anställda som innebär att de fr o m 30 mars kommer att arbeta 60 procent.

– Personalkostnaden är en av våra största kostnadsmassor och då får vi försöka bromsa där när intäktstappet är så kännbart som nu. Vi ser åtgärden som en tillfällig lösning och hoppas stå väl rustade när hjulen börjar snurra igen, säger Jenny Hoflund Bergvall.

Hoppet är väl bland det sista som lämnar oss människor.
Jag hoppas bara att annonsörerna återkommer när vardagslivet blir mer normalt.
Risken finns att en del annonsörer kan tycka sig inse att deras verksamhet rullar på hyggligt även fast de inte annonserar i tidningen.
Kreativa företagare kanske rent av hittar andra vägar att nå ut till sina kunder…



Inget nödläge i Vingåker…


Värt att fundera över…                (21 mars 2020)

…tänkte jag när jag läste en ledarkrönika av Malcom Kyeyune i GP som avslutas med dessa rader:

"Vad vi ser i Sverige idag är inte bara effekterna av folk som har för mycket facebooktid att använda på att sprida diverse olika halvgenomtänkta idéer om smittskydd. Vad vi ser är ett enormt hål i vårt politiska system, en växande vakuum av legitimitet. ”Lyssna på oss!” ”Sluta bråka!” ”Vi förtjänar respekt!” lyder uppmaningarna, i takt med att frustrationen mot de egna invånarna växer.  

Men har vi inte sett exakt den här processen tidigare? Hade vi inte nyligen en debatt om journalistikens sjunkande förtroende i Sverige, där en central slutsats var att det mentala avståndet mellan journalisterna och medborgarna vuxit sig för stort?

Människor i offentliga positioner i Sverige är inte överdrivet vana vid att ta ansvar. Våra politiker har likaså vant sig vid att kunna göra vad som helst, förskingra vad som helst, men ändå gå helt ansvarsfria till nästa toppjobb. Så beter sig inte experter; så beter sig ett frälse."

Det som kommer att gnaga i mitt sinne (åtminstone) resten av denna lördag är det avslutande stycket. Och, tänkte jag, tänk om man kunde få läsa så insiktsfulla ledartexter i Kuriren.
Men det får man aldrig - eftersom den tidningens ledarskribenter inte har bredd  och kunskap nog i sitt tänkande - för att behandla sitt politiska skrivande om annat än att häckla SD…


Det där med jobbglädje…            (19 mars 2020)

…kom jag att tänka på tidigare i dag - vilket fick mig att ta bort den här "skylten" jag i går fann så kul.
Blev nämligen vid frukosten sittandes i funderingar kring det har med att det så ofta anspelas på "lustigheter, och tips, som pekar på hur man kan hålla sig borta från jobbet" - som den här "humoristiska" om Corona.
Och kunde inte minnas mig att jag någonsin haft ett jobb jag inte starkt gillat att gå till.
För all del, något enstaka i mitt tidigare liv var väl inte så inspirerande vilket i sin tur gjorde att jag fann lyckan - jag slutade - och startade ett tidningsförlag…

Nu ska det inte handla mer om mig utan om en viss  - Herr Johansson.
Som - bland många - hade två fina egenskaper - han var tandläkare och han var synnerligen intresserad av kollektivtrafik - var rent av en världsauktoritet vad gäller trådbussar. Medarbetade bl a i tyska facktidningar.
Johansson var en bra tandläkare vilket gjorde att han engagerades som lärare på tandläkarhögskolan i Stockholm.
En bra och kunnig lärare - som uppmärksammades - och han erbjöds därför plats som journalist på Tandläkartidningen.

Det kom sig så att Johansson (i slutet av 1980-talet) började frilansa på den Busstidning jag gav ut - där han fick ta på sig att (på min bekostnad) fara runt i världen och skriva om den framgångsrika kollektivtrafik som där fanns att berätta om, besöka de stora busstillverkarna i Europa, provköra de nya fina turistbussarna som var på väg ut på marknaden, göra "hemma-hos-reportage" hos framgångsrika bussföretag - och andra liknande skitjobb som finns på varje redaktion…

Oerhört uppskattade artiklar av en kunnig skribent som brann för sina uppdrag.
Va?
Jo-men-självklart - frågade jag herr Johansson om han ville vara så vänlig och fundera över om han kunde tänka sig att sluta på den fina Tandläkartidningen och i stället låta sig anställas på litet förlag som bl a gav ut en busstidning.

Det kunde herr Johansson - och därmed skapades en livslång vänskap - (vill jag tro) som i morgon (fredag) kunde ha blivit sådan att vi två skulle ha åkt på en nio-dagar-lång reportageresa till södra Tyskland och Österrike för att (huvudsakligen) beskåda spårvagnstrafik.
Resan är inställd - eller rättare sagt har senarelagts - på grund av Coronaviruset.
Herr Johansson är numera chefredaktör för en egen tidning och jag är medbjuden som "senior expert"…

Livet kunde verkligen vara värre än att få åka spårvagn om dagarna och avsluta dem med schnitzel och öl/vin på en uteservering i t ex österrikiska Gmunden…

En liten berättelse om det där med att gilla att gå till jobbet…


Mindre begåvat…                        (18 mars 2020)

…tänker jag när jag läser rubriken:

Beslutet att ersätta kärnkraft med vindkraft kostar stora summor och medför betydande negativa konsekvenser för miljön

Att elkostnaderna i Sverige ökat kraftigt de senaste åren på grund av skatter och ökade nätkostnader borde vara en väckarklocka för de flesta. Att Sverige gått från att ha bland världens lägsta totala elkostnader till att nu snabbt närma sig Europatoppen är verkligen inget att stoltsera med.
Slutsatsen är att ju mer vindkraft som byggs, desto sämre blir dess ekonomi och desto större blir de negativa miljökonsekvenserna. Kärnkraften däremot kan leverera och stabilisera elnätet.

Här finns mer att läsa om det…


Virus?                                        (17 mars 2020)

Ett ord jag är dödligt trött på. Mest för att media frossar i artiklar om virus och (som jag ser det) mera verkar vara intresserad av att oroa läsarna än att sakligt informera om "virusläget". För egen del är just intill noll oroad av en tanke på att drabbas av bli sjuk av viruset. Vilket jag tackar försynen för - dvs min obenägenhet att låta mig oroas.

Den försynen verkar inte vara så spridd i Sverige där ett "oros-virus" verkar vara vida spritt. Även i Vingåker konstaterar jag - där min grupp "tisdagsbowlare" (alla är pensionärer) efter en rundringning inom gruppen det har beslutats att våra bowlingträningar fr o m idag ställs in.
Jag antar att jag var den ende som ville "köra som vanligt" när jag fick förfrågan om min syn på den frågan.

Det enda virus jag är orolig över är ett som kan infektera min dator. Som jag är beroende av - eftersom den är en "pryl" som påverkar min lust och förmåga att vilja bo kvar i Vingåker. Den gör att jag kan - från min kontorsstol, ta mig ut i världen och få ta del av vad begåvade människor berättar för mig.

Vilket inte Kuriren - eller övrig svensk media - klarar av. Likaså kan jag via datorn uppleva underhållning av världsklass - i alla fall om jag jämför med att ta mig till Tennisparken och lyssna på några skrikhalsar från scenen.

Men vad min dator inte klarar av - men ett virus - är att hindra mig från att resa. Nu på fredag skulle jag och en chefredaktörs-kompis ha satt oss i min bil för att göra en nio-dagar-lång-reportage-resa till södra Tyskland och Österrike.
Inställd.
Två länder som i skrivande stund ogärna vill se svenskar som besökare.
Nå - hotellrummen har vi kunnat avboka - hur det är med färjan mellan Trelleborg och Travemünde (där vi vill få göra ombokning av resdagar) återstår att få veta.

Detta om detta - tänker jag innan mina funderingar övergår till att göra en tur till Cityhallen för att inhandla lite dagligvaror. Och hamnar i en stunds funderande kring de unga damerna (mest) som sitter i kassorna.
De är ju verkligen exponerade för mängder av kunder. Nu har jag inte besökt Ica på ett par dagar och undrar om jag vid dagens besök får se dem sitta där med munskydd eller liknande…

Nå, om jag nu blivit nedstämd över den uteblivna bilresan så blir jag i alla fall lite uppmuntrad över att få ta del av en del svenskars fyndiga förmåga att omvända det som irriterar mig till ett leende…


En bra dag…                              (13 mars 2020)

…kände jag att jag tyckte där jag satt vid datorn och läste vad de skriver på alla de bloggar jag följer. En känsla som inte ändrade sig det minsta när jag kom på att det är ju "fredagen den 13:de" - som av en del anses vara något av en otursdag.
Jag vet inte alls varför det anses vara så - men känner ingen större lust att fråga herr Google om den saken.

Blir så sittande i funderingar över en fråga till mig själv: "undrar hur många i Vingåker det är som läser de bloggar jag läser?".
Och den fördomsfulle krabaten bakom mitt vänstra öra viskar "Det kan inte vara många det".
Jag nickar lite försiktigt medhållande allt medan jag njuter av att ha läst en krönika som börjar så här:

"Ska man skratta eller gråta? En Centerpartistisk politiker i Mörbylånga kommun postade nyligen en bild på sitt Facebookkonto.
Politikern heter Hans Sabelström och är ledamot i kommunfullmäktige. På bilden ser man honom stå framför ett trädlöst landskap. Det ser ut som alvaret. Sabelström bor på södra Öland.
Han bär en grön Centerpartijacka och sträcker ut sina armar i en välkomnande gest. Budskapet lyder: ”Välkomna, här finns det plats!”
Ett tomt landskap, en tom gest.
En elak krönikör skulle kanske lägga till: ett tomt huvud. Men det gör inte jag."

Lika mycket njuter jag av att läsa vad Bitte Assarmo skriver i sin krönika om hur de ansvariga sköter det här med "Coronaviruset". Texten börjar så här:

"Jag lyssnade nyligen på en radiodokumentär som handlade om Tjernobylkatastrofen 1986. Som varandes medelålders har jag förstås den fruktansvärda händelsen i klart minne, och i somras aktualiserades det av miniserien Chernobyl som visades på HBO. Nu, när nyhetssändningarna fylls av coronaviruset, kom jag att tänka på den undergångsstämning som låg som en skugga över Sverige efter härdsmältan i Tjernobyl – men också på hur det hela hanterades av de politiker som då befann sig i beslutsfattande ställning.

Energiminister 1986 var socialdemokraten Birgitta Dahl. En politiker som på den tiden gärna beskrevs som lite torr och tråkigt, men som ingav förtroende och som kunde hantera en krissituation.
När Birgitta Dahl intog pressrummet och började svara på frågor om vad som hade hänt i det sovjetiska kärnkraftverket fanns det inte ens på kartan att hon skulle vela eller vara vag, eller att hon skulle omge sig med experter som mumlade i skägget.
Hon var handlingskraftig och allvarlig, samtidigt som hon var lugn och balanserad och hade en pondus som de flesta av dagens politiker inte ens kan uppnå i sina bästa stunder, helt enkelt eftersom hon tillhörde en politikergeneration som aldrig glömde sitt egentliga uppdrag."

Det är många skribenter som skriver kritiska inlägg om dagens beslutsfattare.
En av dem är Rutger Engellau som i sitt inlägg på DGS bl a skriver:

"Detta Sverige finns inte längre. Vår framtid styrs inte längre av det sunda planerandet där statens primära fokus ska ligga på vår trygghet, säkerhet, sjukvård, äldrevård och utbildning. Istället har framtiden blivit något som våra politiker överraskas av. Vi ser det på område efter område.
Plötsligt upptäcker man att brottsligheten skenar och behöver fler poliser, men då finns inga fängelseplatser.
Förlossningsvården har nästan nio månader på sig att på veckan när prognosticera efterfrågan, men ändå är det ständigt kris.
Gällande åldringsvården har man många decennier på sig.
Vi kan på fåtal år öka befolkningen med uppemot en miljon människor, men hoppsan, det finns ju inga bostäder!
Och när upptäckte man att kommunernas ekonomi skulle krascha för att statens slutade betala för migranter efter två år?
Inom sjukvården är det extra illa så där har man till och med behövt uppfinna ett nytt ord, nämligen ”stabsläge”. Praktiskt betyder stabsläge att det inte finns plats för dem som behöver sjukvård eftersom Sverige har ca 2,4 vårdplatser på sjukhus per 1000 innevånare medan genomsnittet för Europa är runt 4,7 och Tyskland har över sex vårdplatser."

Återigen nickar jag medhållande till vad jag läser - och alldeles särskilt ivrigt när jag läser hans avslutande rader:

"Det finns säkert många svar på varför Sveriges härskare inte längre bryr sig om statens kärnuppgifter och inte längre verkar göra planer för en god framtid.
Det jag själv undrar över är varför så många skötsamma nettoskattebetalande medelklassare accepterar det som dessa partier erbjuder genom att rösta på dem. Tror de att de aldrig kommer bli svårt sjuka eller gamla eller rånade eller att Sverige aldrig kommer bli anfallet eller drabbas av något som Corona-viruset?
Är det fel i huvudet på folk eller vad handlar det om?"

Ja du bäste läsare - vad har vi för svar på den frågan?
Har du ett så mejla gärna till mig och berätta…


Så sant…                                    (12 mars 2020)

…men hur har det kunnat bli så? Bland så många i Sverige…

What ”multiculturalism” boils down to is that you can praise any culture in the world except Western culture – and you cannot blame any culture in the world except Western culture.
– Thomas Sowell

(Det ”mångkulturalism” kokar ner till är att du får hylla vilken kultur som helst i världen utom den västerländska – och du får inte klandra någon kultur i världen utom den västerländska.)
Citerat från Kulturminnet


Vad skulle kunna välta vår nuvarande civilisation?                                 (11 mars 2020)

Hallå Bjarne,
Den senaste veckan har jag flera gånger hamnat i funderingar kring frågan om  '"vad skulle väl kunna välta vår nuvarande civilisation".
Bekant är ju att tidigare civilisationer som inka, kineser, romare, greker, egyptier m fl har fått ge vika för tidens utveckling.
Att vår tid också är utmätt är ingen fel gissning. Bekymret är  bara vad som skall trigga igång undergången. 

Astronomerna har ju tillfälligt avskrivit astroidfaran och att någon av våra aktiva vulkaner skulle kasta ut så mycket aska att solen försvann under ansenlig tid verkar heller inte vara aktuellt.
Länge har vi trott att en del knäppgökar skulle kunna trycka på fel knappar och med robotar kunna skapa elände på jorden men så länge polisen USA finns kanske vi kan klara oss från de som fortfarande är i livet.

Men tänk om en ohygienisk marknad i Kina (med levande och döda djur) skulle kunna skapa en kedjereaktion med dominoeffekt och förödande konsekvenser.
Bortsett från journalisternas osorterade beskrivningar så kan man se att analytikerna själva har svårt att se konsekvenserna av det nya virusets framfart. Det är illavarslande.
Vårt civilisation är så hårt integrerat när det gäller produktion av mat, kommunikation, ekonomi och tillverkning att en liten knuff i kanten kan  få hela kulissen att rasa.
När fabriken Kina slutar minskar sin av producera konsumtionsvaror till resten av världen och insatsvaror (t ex bildelar) saktar resten av världen ner.

När Italien stänger sina gränser kommer tusentals småföretagare att konkursa i brist på besökare. Alla småbanker får inga amorteringar på sina dåliga lån och får kasta in handduken vilket påverkar större banker i Europa.
Trots att tyskarna envisas med sina kontanter är mängden sedlar och mynt numera en bråkdel av ekonomin som mest består av saldon på konton med skulder på en del håll och tillgångar på andra som i bästa fall motsvaras av mer fasta tillgångar som mark, skog och fastigheter.

När samtidigt Kina och t ex Lufthansa tvingas ställa flera hundra plan på marken minskas deras intäkter för att amortera planen. Förbrukningen av bensin minskar drastiskt och mindre olja behöver pumpas upp. 
Bensinmacken Ryssland, som inte säljer så mycket annat, kommer att sjunka ner i misär. Kanadas dyra tjärsandsolja och USAs frackingolja är alldeles för dyr att ta upp vilket ökar på recessionen.
Eländet kan gå åt vilket håll som helst och videokonferensernas antal kommer att öka för att samordna vilka motåtgärder som  vore bäst att vidta.
Klarar man den här attacken från naturen kommer världens länder att plocka hem produktionen från Kina, Saudiarabien kommer att tillåta alkohol och frigöra kvinnorna så att västerns turister kommer till landets alternativa verksamheter till oljan och kan skräpa ner deras stränder i stället för Sydeuropas.

Det känns bra att för en gångs skull kunna sitta på läktaren och se på när politiker 
och folk som har betalt för att lösa alla problem är engagerade i dagens bekymmer.
/Åke


Varför är frågan om IQ så laddad?   (10/3 2020)

Ja, inte vet jag, var den första reaktionen hos mig själv när jag läste de orden. Men började i alla fall - lite lojt så där, ta del av den artikel där orden finns med…
Som börjar så här:

All civilisation är avhängig av graden av mänsklig förmåga. Vår förmåga att tänka, planera, skapa strukturer och sammanhang, förutse, förstå och åtgärda är helt avgörande för om och hur våra samhällen håller ihop och kan utvecklas. De här funktionerna kan förenklat kallas IQ.
Undersökningar visar att vid en genomsnittlig IQ under 90 går det inte att upprätthålla demokrati i ett land.

Hm - tänkte jag sedan - mer intresserat - eftersom jag också läste detta:

”Våren 1997 publicerade DN Debatt en artikel som stack ut. Den hade rubriken ”Bryt tabu om de svagbegåvade”. Artikelförfattaren Håkan Eriksson, neuropsykiatrisk utredare vid Uppsala akademiska sjukhus, framhöll att nästan en fjärdedel av det svenska folket var ”begåvningsmässiga problemfall”.

Sådana rader väcker mitt intresse. Hur det är med dig och den saken vet jag förstås inte - men för er som vill veta mer om ämnet kan klicka här - och då bl a ta del av vad Julia Caesar skriver men också där finna en länk till en artikel av Gunnar Sandelin som ligger till grund till vad du kan ta del av…


Oj då…                                           (8 mars 2020)

…mumlade jag till mig själv när jag i Expressen läste den här ingressen:

Ekologisk mat är sämre för klimatet.
Det visar en internationell studie från bland annat Chalmers.
– Ekomaten är i dag en nischprodukt för en välmenande men självgod liten klick av svenskar och andra i den globala överklassen, säger Stefan Wirsenius, docent i miljövetenskap.

Grundproblemet är att den ekologiska odlingen ger så mycket sämre avkastning, berättar Chalmersforskaren.

– Och det beror främst på att konstgödsel inte tillåts i ekologisk odling. Följden blir att man behöver använda mycket mer mark för att få fram samma mängd grödor som vid konventionell odling och då ökar koldioxidutsläppen, säger Stefan Wirsenius.

Och kom på mig att efter att ha läst hela artikeln känna en liten gnutta - skadeglädje. Som högst sannolikt väcktes av orden: Ekomaten är i dag en nischprodukt för en välmenande men självgod liten klick av svenskar och andra i den globala överklassen.

Och tankarna fladdrade vidare och hamnade hos Miljöpartiet i form av en fundering, som ungefär då, blev så här: (i en egen sammanblandning av att jag har den uppfattningen att klimat- och ekologiska frågor är drivkraften som håller partiet vid liv)
"Hur kommer det sig att MPs opinionssiffror ständigt är så låga när de frågorna i så stor grad, och under så många år, har dominerat media?"
Och med allas vår Greta i supporterklubben - antar jag…
Medan det i media, och av de andra politiska partierna, av diverse "kändisar" - så hårt angripna SD - ser ut att vara störst.

Medan du under några sekunder funderar över svaret på den frågan lutar jag mig stillsamt tillbaka i kontorsstolen och unnar mig att njuta (lika länge) av min här ovan beskrivna känsla…

För övrigt har jag inte tid med dig längre - nya skadeglädjen väntar.
Vet jag…




Nu rämnar tillitskulturen               (6 mars 2020)

Den som skriver den rubriken är läkaren Malin Kim som i sin blogg "Kulturminnet" skriver en text som börjar så här:

"Internationella undersökningar har visat att de skandinaviska länderna, inte minst Sverige, har en unik tillitskultur. Ingen annanstans i världen har människor större tilltro till både samhället och varandra. Det bottnar förstås i positiva erfarenheter; de skandinaviska länderna har skapat välfungerande samhällen, karakteriserade av hederlighet och hjälpsamhet, vilket gjort att tilliten kunnat växa sig stark. Om det kan du läsa mer här.

De senaste åren har emellertid denna tillitskultur fått sig många törnar. Politiker och myndigheter har gång på gång agerat ogenomtänkt, med katastrofala följder för det svenska samhället. Jag tillhör själv dem som tappat förtroendet, börjat ifrågasätta och ständigt dubbelkontrollerar flödet av påståenden som kommer uppifrån. Det är jag inte ensam om.
Skepticismen (och det är en hälsosam och välmotiverad sådan!) har så sakteliga brett ut sig. Den har dock aldrig tidigare blivit lika synlig som under den pågående Corona-epidemin."

Och om du läser artikeln ser du att den avslutas så här:

Det finns något ledsamt i detta, något som vittnar om vårt samhälles sorgliga omstöpning och den växande klyftan mellan det ledande skiktet och folket.
Men samtidigt finns en glimt av hopp. Den svenska samhällsapparaten förtjänar inte längre den tilltro den tidigare åtnjutit.
Den insikten vittnar om ett folk som börjat bli lite klokare, lite mer handlingskapabelt och lite mindre naivt.
Kanske är det ett tecken på politiskt tillfrisknande."

Amen…


Trygghetsvandring…               (5 mars 2020)

Se där, då har jag i kväll ägnat en så där två timmar åt att vara social Vingåkersbo genom att delta i den av kommunen arrangerade trygghetsvandringen i Tennisparken för att se om vi som följde med Hanna Mehaj, kommunens säkerhetsstrateg och områdespolisen Pirjo Svegréus - hade några synpunkter på vad som skulle kunna förbättra känslan av en tryggare Tennispark.

I den småkalla kvällen var vi ett 20-tal personer som gav oss ut i kvällsmörkret för att besiktiga parken. Jag har bara besökt parken någon enstaka gång (dagtid) sedan den invigdes och efter att så här - lite mer noga - har vandrat runt så fick jag en klar känsla av att "det är en fin och välbyggd Tennispark vi har i Vingåker".

Jag sitter här och undrar om jag är en Vingåkersbo helt utan visioner - för jag själv kunde inte komma på (se) någonting som behövde åtgärdas för att "min trygghetskänsla" skulle kunna förbättras.
Jag finner parken vara hur trygg som helst…

Men, det är en åsikt som bygger på manliga ögon - och att jag inte är särskilt orolig av mig överhuvudtaget. Kvinnorna i gruppen såg dock gärna att belysningen på vissa ställen kunde förbättras. Men, som jag tyckte mig förstå, kvinnorna fann det mer obehagligt att gå genom parken om där stod "stora gäng" de behövde passera.

Som helhet - en trivsam upplevelse tillsammans med trevliga Vingåkersbor, några kommunanställda (också trevliga) och de allra trevligaste - Hanna och Pirjo…

Foto: Pirjo Svegréus…


Habegär…                                 (4 mars 2020)

…kände jag en smula av för en stund sedan. Till min lilla förvåning tycker jag mig kunna konstatera att den känslan drabbar mig väldigt sällan. Jag måste leva ett behagligt liv, funderade jag, och höll snart med mig själv om detta.

Jag är så där måttligt intresserad av bilar, vilket väl kan synas enär jag för egen del innehar en Skoda Octavia med 140 hk dieselmotor och automatväxel. Och är synnerligen tillfreds med det. Och summerar för mig själv att bilens främsta förtjänster är att den är bekväm att köra, drar förvånansvärt lite bränsle OCH att den när jag så önskar - går att köra i 209 km/tim. Om det senare stämmer vet jag inte exakt men det är i alla fall vad tillverkaren påstår och (så gott som) årligen kan jag (på Autobahn) konstatera att hastighetsmätaren påstår något liknande.

För all del - jag kommer inte att byta bil detta år - men nog skulle jag kunna tänka mig göra det om den här bilen fanns att köpa. Trots att jag (vanligtvis) är lika inkompatibel med Volvo som Annie Lööf är med Jimmie Åkesson.

Endera dagen, sa jag till mig själv, kanske jag tappar lusten att fara fram på Autobahn i "tvåhundra" på väg till (som nu i sommar) Skottland utan kommer att nöja mig en stilla biltur till Vinön för en fika. Och kunde då - i fantasin - se mig (och Madame i sin nya sommarklänning) färdas lugnt och elegant i en sådan här - nydesignad Volvo 144 - på väg mot Hampetorp…


Även en måndagsmorgon…      (2 mars 2020)

…kan man finna att dagen har börjat positivt. Vad jag tycker mig förstå kan t ex en del personer fortfarande känna en vällust från sådana saker som att deras favoritfotbollslag vann sin match i helgen.
Sådana känner jag till men jag känner betydligt färre personer som - som jag då - känner en stor glädje i att läsa sådan här information:

"Ett år har gått, och Det Goda Samhället har gått starkt framåt. Antalet visningar ökade med mer än en miljon, från 6,9 miljoner visningar 2018 till 8,3 miljoner visningar 2019.

Jag tror att en av flera anledningar till det går bra för Det Goda Samhället är vår ständiga uppdatering. Läsarna kan lita på att vi levererar nya texter varje dag året runt. Det gäller även jul, midsommar och nyår. Så har det rullat på i fem år utan avbrott. Det är inte alla sajter som klarar av det.

I slutet av januari fick Det Goda Samhället ett nytt utseende. Med tre kolumner i stället för en kan vi visa upp vår mångfald av ämnen och skribenter redan på första skärmen. Vi gör löpande justeringar för att göra bloggen mer användarvänlig.

Sedan utseendet förändrades har antalet visningar ökat med omkring två tusen per dygn. I januari 2020 hade vi i genomsnitt 22 329 visningar per dygn, i februari 25 043 visningar. Totalt i februari förra året hade vi 581 534 visningar, i februari i år hade vi 726 251 visningar. En stor ökning."

Denna måndagsmorgon - som för övrigt alla andra morgnar - startade med att jag klev ur sängen och gick de få stegen in till "datorrummet" och startade upp min mac-dator. När den vaknat till liv och blivit kontaktbar öppnade jag mina mejl. Läste och begrundade vad där fanns att läsa - och klickade så på länken till Det Goda Samhället.
Snabbskummade vad där fanns att ta del av och medan jag lite smått funderade över den saken ordnade jag till med frukostgröten.

Havregrynsgröten är - för kroppen - en synnerligen bra start på dagen - men, undrar jag emellanåt - om inte det där med att få ta del av DGS är ännu viktigare.
Nå, i alla fall för mitt "mentala jag" - sa jag till mig själv - just som jag började läsa…

Och så rullar dagen på…


Leker vi?                                       (29 feb 2020)

Läser en krönika av Björn Wiman (DN) som försätter mig i funderingsläge. Det gillar jag, när jag läser några meningar som får mig att sluta läsa och så luta mig tillbaka mot stolens ryggstöd och (som jag själv anser) börjar fundera över det jag just läst. Mycket njutbart…
Det gjorde jag nyss där min fundering blev ungefär då - leker vi i Vingåker?

"Att åka utför är – egentligen – en av de utstuderat mest meningslösa sysselsättningar man kan företa sig. Man får draghjälp uppför och behöver inte utföra något arbete nedför. Det är komplett onyttigt. Fåfänglig frihet utan ansvar. En lustfylld lek för vuxna.      

Människor från halva världen snörvlar och flåsar i en liftkabin på 3.000 meters höjd innan de tar sig nerför berget med stolpiga plogsvängar eller i stilfull storslalom. Vad är det egentligen vi gör tillsammans?
Vi leker.
På något sätt måste man ändå se det som hoppfullt
."

Leker vi - vuxna - tillräckligt i Vingåker?

I går fick jag mig berättas lite om det senaste mötet hos vårt lokala PRO - på Åbrogården.
Ett 70-tal medlemmar samlades för en stunds gemenskap, få sitt kaffe, lotterier och lyssna på en "synnerligen trevlig trubadur som sjöng så medryckande".
Enligt min sagesman var det högst tre -fyra av åhörarna som visade minsta tecken på att känna lusten - lite i smyg så där - att stampa takten till musiken.
Som på något sätt visade att de blev berörda av den glade mannen musik…
"Övriga såg ut som att de befann sig på en begravning".

För egen del hoppas jag att jag dör innan jag blir sådan…

 

Några små liknelser…                  (28 feb 2020)

Jag har fått "lära mig" - från de som vet bättre än jag att - om du vill nå många med dina budskap så använd gärna liknelser. En "kunskap" som varit mig till stor nytta som mångårig tidningsägare. Svågern "psykologen" har nickat jakande till den teorin enär "alla människor har inte alltid förmågan att ta till sig (förstå sig på) fakta som leder till slutsatser av det de läser."

Rätt slutsatser, är det kanske jag förklarar, i dessa tider av (mest i media) virus- och klimatorgier. Alldeles för ofta styrda av ängslan & känslor…

Så satt jag där vid frukostbordet och tittade ut mot Hacksta-Ö och såg att det där nära placerade vindkraftverket just inte snurrade alls. Då dök där upp en "liknelse" alldeles säker påverkat av att jag just läst morgonens utgåva av Fokus: "Att läsa Fokus jämfört med Kuriren är att som att jämföra ett atomkraftverk med detta vindkraftverk" (som oftast snurrar på och levererar en el - till de nära ägarna - men just inget mer)

Det där blev du väl just inte klokare av men liknelsen avser visa att jag tycker att innehållet i Fokus (i form av till mig överförd energi - viktig information) är tusenfalt starkare - viktigare - än vad Kuriren förmår att ge mig.
En skillnad i läsupplevelse som jag även kan likna som skillnaden mellan ett besök på Nya Maestro (pizzerian i Vingåker) och en Nobelprismiddag.
Nja, det var väl kanske att ta i - men i alla fall - på en 2-stjärnig restaurang då.

Personligen kan jag inte tänka mig att dagligen besöka något av matställena.
Pizza blir det (ungefär då) en gång i månaden. Ett besök på stjärnkrogen skulle jag emellertid gärna uppleva en gång i veckan om det fanns en i Vingåker med nära omnejd.
Dessemellan får det bli "hemlagat" i form av dagliga besök hos bl a dem jag länkar till i högerspalten.

Var det jag kom att tänka på medan jag tittade ut över de solbelysta åkrarna…


Arga pensionärer…                      (27 feb 2020)

…är det sällan man (jag) hör talas om här i Vingåker, funderade jag lite över när jag nyss hos kkuriren.se kunde läsa:
"Bland mogendansarna i Vingåker är besvikelsen och ilskan stor efter att fredagsdanserna fått byta dag. ”Vi har inte blivit tillfrågade”, säger en av dansarna".

I 40 år har det anordnats mogendans i Vingåkers Folkets park varannan fredag. Men nu har dansarna fått byta dag, till torsdagar. Och ilskan är stor, skriver Kuriren.

Även om jag väl får sägas tillhöra åldersgruppen "mogendansare" ingår jag inte bland dem som besöker Vingåkers Folkets park om fredagarna.
Inte annars heller - om du nu vill veta det…

Blir så sittandes i "blandade tankar" över de starka reaktionerna från dansarna som i artikeln sägs säga saker som:
– Fredagsdanserna är heliga, säger en av dem.
– Vi har blivit överkörda, säger en av dem.
– Förut var det demokrati. Men nu har det blivit diktatur här, menar en annan.

Det är väl klart att saker som anses vara "heliga" är betydelsefulla för dem som anser det, funderar jag först, innan jag försöker förstå varför det är så stor betydelse över att dansa på en torsdagseftermiddag i stället för på en en fredag.

Nå, konstaterar jag så småningom - det här är ett ämne (dans) jag inte begriper mig det minsta på. Och mina funderingar går vidare över till en stilla undran över varför våra "mogendansare" inte syns oftare i media kring (vad jag vill tycka) viktigare kommunala frågor…

Ska nog fundera lite mer kring den frågan, mumlar jag till mig själv, allt medan jag begrundar den fallande snön utanför fönstret…

Det är ett jämrans tjat om "virus" och att vi ska akta oss noga.
Speciellt vi äldre då.
Från säkert håll har jag fått vetskap om att annat slag av virus - mer godartat har jag förstått -  är på väg mot Vingåker och som huvudsakligen drabbar de yngre…



Vingåker - sämst?                          (21 feb 2020)

"Cykelfrämjandet har under tio år gjort mätningar av kommunernas insatser för cykling. Syftet är att kunna jämföra olika kommuner och också göra jämförelser över tid. Ett syfte är också att belysa områden där det finns förbättringspotential. 
När Vingåker nu finns med i mätningen för första gången hamnar de på sista plats bland de 45 kommuner som deltar.
Satsningarna som Cykelfrämjandet tittat på gäller för år 2018."

skriver Kuriren (21/2)

Kommunstyrelsens ordförande, Anneli Bengtsson, och jag tycker inte alltid lika. Men, vill jag framföra, mycket ofta gör vi det och det är skäl nog för att jag kan framföra/känna en viss beundran för vad hon uträttar för vår kommun.

Kände jag lite extra när jag i Kuriren läste artikeln om Vingåkers plats i Cykelfrämjandets cykelranking. Och att den känslan kom upp den här gången berodde nog mest på att jag då för mig själv tänkte "Hur f-n orkar Bengtsson" med tillägget då "så tålmodigt svara på alla dessa  frågor om alla de små skitsaker som Kuriren skriver om."

Jo, eftersom du undrar, jag anser att vad Cykelfrämjandet anser om cyklingen i Vingåker är totalt ointressant. Vilket det till synes inte är hos den "ekologiskt framavlade" delen av befolkningen.

Däremot är jag ingen motståndare till cykling - som i sig är en hälsosam syssla - särskilt njutbar soliga sommardagar…



Nästan en topplacering…              (20 feb 2020)

Det är väl så att det anses vara bra-bäst när man finns med i toppen av olika listor-rankingar. Vilket vad gäller Vingåkers del blir att kommunen ibland finns med bland "de bästa" och emellanåt återfinns i bottenskiktet.

Så händer det enstaka gånger det märkliga att man kan hamna i en listas toppskikt men att det då betyder att man hamnar bland "de sämsta".


"Andelen fattiga ökar i Sverige. De som har inkomster under 60 procent av medianen har mellan 2012 och 2018 ökat med 4 procent. Men andelen rika, med inkomster över 200 procent av medianen, har under samma period ökat med nära 6 procent.

I hela 265 av landets kommuner har ojämlikheten under perioden 2012–2018 ökat, bara i 25 kommuner har den minskat eller är oförändrad."
Skriver Fokus…


 …som minskar i antal

När jag ändå håller på och berättar lite om vår kommun blev jag nyss inspirerad av en artikel hos "Fria Tider" som berättar att:
Befolkningsökningen i Staffanstorp under förra året var den största sedan början av 1990-talet. Det finns en "stark trend" med inflyttning från andra kommuner, skriver Staffanstorps kommun i dag.
672 nya invånare fick Staffanstorp under 2019.

Att nättidningen berättar om det beror nog till en del av att efter valet 2018 styrs Staffanstorps kommun av Moderaterna (18 mandat) och Sverigedemokraterna (5 mandat) genom ett politiskt handlingsprogram. Tillsammans har partierna 23 av 41 mandat i kommunfullmäktige, men egen majoritet i samtliga nämnder, beredningar och styrelser.
Att SD finns med och styr anses (väl) kittla vissa politiskt intresserade.

Nåväl - i Vingåker vet vi ju vilken majoritet som styr - hur blev det då med antalet invånare här då under 2019?
Den som är nyfiken letar på nätet - som hos SCB:


En bottennotering…



Sveriges bästa lokalpolitiker…       (19 feb 2020)

 

…har jag just lyssnat/tittat på (Youtube) i den sena natten. Henrik Jönsson dricker champagne tillsammans med Markus Allard på Örebropartiet.

Jag berättar ingenting från samtalet annat än att jag har aldrig tidigare sett-hört en politiker som så tydligt lyser av engagemang.
En man för större politiska uppdrag…

Nå, om du nu inte är intresserad av vad Markus Allard säger kanske du kan tänka dig läsa en text som har rubriken "Politiskt korrekta dagar på Hurtigruten" där  Arnt Folgerø berättar om hur livet bland passagerarna ombord på Hurtigruten förändrats.
När jag läste hans - som jag tycker - mycket läsvärda rader kände jag en smygande avund över en person som förmår se på sin omgivning, dess människor, med sådana ögon.
Tänk, sa jag till mig själv, tänk om jag kunde skriva så under rubriken "Politiskt korrekta dagar i Vingåker"…

Lite tröstande och i ett försök att muntra upp mig själv mumlade jag till mig själv "En dag kommer jag nog att försöka"…


 

Välkommen åter…